Jag kom till världen mitt i sommaren 1970 lite tidigare än beräknat, men inte alltför mycket tidigare. Det jag vet från den tiden och min barndom är förstås egentligen något som jag kommer ihåg/är medveten om. Jag minns fragment under min tidigare barndom. Jag minns inte så mycket av min mor i tidig ålder upp till fem. Jag minns fragment – positiva sådana av mina fosterföräldrar och mina fostersyskon, en syster och en bror. Jag vet tillräckligt om anledningen till att jag var hos fosterfamilj utifrån den information jag fått av min mor och mina fosterföräldrar, samt att jag har myndighetspapper/sjukvårdspapper som täpper till luckorna en del. Jag kommer inte att skriva ihop någon större summering av den tidigaste barndomen. Ogärna vill jag låta andra-tredjehandsinformation vara en del av det som står här. Min mor har inte haft det lätt under sitt liv och hon har gjort så gott hon har kunnat. När det har behövts har hon fattat svåra beslut om att tillåta en annan familj ta hand om mig. Det är jag henne evigt tacksam för. Den tacksamheten har jag haft länge och kommer alltid att ha. Det är starkt gjort av en mor att tillåta andra att ta över ansvaret för ett barn. Jag tror inte heller att jag påverkats negativt av tidig barndom. När jag kom upp i en ålder där jag minns mer och där jag befann mig i min kärnfamilj (adoptivfar som var min trygghet, men som inte hade kunskapen/kompetensen som krävdes för att vara rätt stöd för min mor. Min mor som i perioder mådde väldigt dåligt vilket ledde till turbulens och obehagligheter i hemmet) kommer vi in i en period som jag som barn/ungdom inte visste annat, men som på efterhand kan sägas ha påverkat mig mest på gott (senare i livet) och ont (under livets gång). De smärtsamma känslorna och tankarna främst om mig själv är något jag alltid kommer att måsta hantera och förhålla mig till. Anledningen till det är att minnen inte raderas ut, utan kommer alltid att finnas och visa sig på olika sätt, inom mig (fysisk smärta, ångest, oro, tidvis genom livet meningslöshet/hopplöshet/uppgivenhet, ledsenhet/sorg om vi tittar på det svåra/jobbiga/obehagliga perspektivet). Jag skrev “smärtsamma känslorna och tankarna främst om mig själv” eftersom det under stor del i livet har varit just det. Jag har alltid lyckats förstå, se min mors/fars perspektiv. Jag skrev att min adoptivfar stod för tryggheten. Men med blicken i backspegeln fanns det perioder då han skulle ha behövt göra annorlunda också. Båda mina föräldrar har gjort vad de kunnat efter bästa förmåga, men förmågan har inte alltid funnits där. Jag har haft lättare att förlåta min adoptivfar på efterhand än jag har haft att släppa taget om konsekvenserna av min mors psykiska sjukdom, då dessa konsekvenser har varit oerhört skrämmande under särskilt ungdomstiden.
Jag har dragit mig för att alls beröra detta tema eftersom jag absolut inte vill såra någon. Min livsberättelse kan ge sår hos en person jag inom mig älskar, men som jag har svårt att alls ha kontakt med, trots allt. Jag har förlåtit, men varje gång kontakt tas påminns jag om allt som var så svårt. Det pågår fortfarande. Ger jag det för mycket plats i mitt här och nu så tillåter jag också att samma destruktivitet får finnas kvar. Jag kan bara påverka vad jag själv gör och hur jag förhåller mig. Jag kan inte påverka hur någon annan gör och förhåller sig. När det påverkar mig alltför hårt, behöver jag ta steg som för mig i min värderade riktning trots att det gör ont.
Jag älskar min mamma och precis som jag skrev har hon alltid varit medveten om att hennes mående påverkar hennes omgivning. Min adoptivfar är död sedan några år och vi hade pratat igenom allt som skett. Min biologiska pappa är också död sedan några år. Vi har pratat igenom det som har berört vår relation.
Min mor lever och vi har även vi pratat igenom sådant som varit svårt. Men hennes sjukdom pågår fortfarande och samma beteenderepertoir upprepar sig. Förmågan att förändra finns inte. Det innebär anklagelser, ältande om allt som andra gjort mot henne. Att komma överens om att inte prata om det är något vi provat men det hålls inte. Jag har behövt göra hälsoval utifrån den verklighet som existerar. Varje samtal slutar med skuldkänslor/skamkänslor och jag behöver välja vad jag mår bra av. Min mors perspektiv är naturligtvis ett annat, vi lever i samma verklighet med olika glasögon på oss. Min mors verklighet är sann och den är hennes. Min verklighet är sann och den är min. Tillsammans blir det en helhet. Jag älskar min mor, jag väljer att förlåta henne. Det innebär inte att jag bör gå in djupare i relationen mellan henne och mig. Men mamma är mamma och jag älskar henne, är henne tacksam för de beslut som varit sunda hon fattade, exempelvis fosterfamilj när det behövdes. Jag är tacksam att hon när jag slutfört min universitetsutbildning sa något hon aldrig tidigare sagt: “Jag är stolt över dig.”
Varför börjar jag skriva detta just nu? Jag har inte varit redo förrän nu.
Mamma, jag älskar dig. Det kommer jag alltid att göra. Du har gjort allt du haft förmågan att göra och vi har ett antal goda minnen tillsammans. Jag vet att du ville allt vårt bästa när du tog ut oss på campingar även om allt blev kaos (det finns fler än en person som bar ansvaret i det). Jag fick goda minnen med mig också, inte bara de svåra händelserna. Du kan inte rå för att du inte har haft den psykiska förmågan. Du har varit med om mycket och många svåra händelser (milt formulerat). Du har på senare år kämpat mot fysisk sjukdom och vunnit över den så pass länge att man blir förundrad över din styrka, med tanke på att det har funnits och finns perioder då du inte alls vill leva. När drömmarna kommer och slår ned din förmåga. Du är så mycket starkare än du förstår och har förstått själv. Det är den mamman jag kommer att fokusera på att plocka fram ur mitt minne i mitt liv. Jag älskar dig.