För min del var det viktigt att få kontakt på ett eller annat sätt med människor som hade förlorat barn, både nyligen och för länge sedan. Jag var med i en mailinglista för föräldrar som förlorat barn. Där fanns alldeles för många medlemmar då man ju inte ens vill att en sådan mailinglista skall behöva finnas. Men dessa föräldrar delade med sig av sin sorg, sin smärta, tankar och hur deras liv såg ut efter sorgen. De stöttade varandra och jag kom snart in i gruppen som både mottagare av stöd och att jag kunde stödja andra. Personligen tror jag att det är väldigt viktigt att hitta människor som man kan identifiera sig lite med. Som man kan känna igen sig i. Som har upplevt det du har upplevt. Det är viktigt och för min del var det nog en av de avgörande faktorerna. Då jag inte aktivt sökte stöd hos professionella sökte jag stöd och gav stöd tillsammans med människor (över internet i och för sig) som hade upplevt och överlevt förlusten av ett barn. Det är så olika vad man behöver och upplever är bäst. När jag inte befann mig i soffläge så satt jag vid datorn och läste och besvarade mail – och/eller skrev på minnessidan. Det tog tid, men jag behövde det. Jag hade lättare att skriva med människor som jag egentligen inte kände, men dom visste vad jag gick igenom än att prata med personer jag kände väl, om jag inte räknar med A.
Egentligen är det väl ganska fascinerande hur vi hittar våra egna överlevnadsstrategier när ett trauma slår till, katastrofen blir sanning. Nu när jag sitter och skriver blir jag även fascinerad av att minnet verkar poppa upp med mer och mer.