Det är svårt att skriva om sorgen så här lång tid (16 år) efter Rasmus död har jag insett. Mitt mål med skrivandet har varit att se om jag kan fånga upp och beskriva känslan genom sorgen och vad som hände under det första året. När man som jag blev apatisk inför livet självt så finns inte så mycket känsla att fånga inser jag nu. Jag har försökt att hitta det jag kände under den första tiden – det första året efter hans död. Som människa var jag tom.
Som mamma älskade jag mina barn, men kärleken till dem övertrumfades av det dåliga samvetet över att det fanns en som jag aldrig mer kunde få visa min kärlek. Jag förstår det inte riktigt själv idag, hur jag kunde ha dåligt samvete över den kärlek jag kände för de andra barnen på grund av att jag inte kunde visa min döde son kärlek.
Banalt nog var det nog honom jag visade mest kärlek i hans frånvaro, och de övriga barnen fick stå tillbaka för kärleken till den jag aldrig mer skulle kunna få krama, hålla om. Jag vet inte om jag kände det som orättvist mot Rasmus om jag kramade mina tidigare barn. Det är helt ologiskt när jag tänker tillbaka på det och jag kan inte förstå mina egna reaktioner riktigt. Det i sin tur har givit mig åratal av dåligt samvete i min modersroll till mina övriga barn, vilket har lett till andra mindre goda omständigheter.
Jag hade dåligt samvete om jag skrattade till, eller på något annat sätt visade positiva känslor – för ibland dök de upp – de små ljuspunkterna. Men det dåliga samvetet för att känna något positivt gjorde att jag höll tillbaka dessa känslor. Om man har förlorat sitt barn kan man väl aldrig vara glad?! Så gick mina tankar och känslor för 16 år sedan.
Jag var arg på Gud för att Gud inte hade tagit mig istället för Rasmus. Existentiella frågor som vad är meningen med det här? Det är bestraffning för alla fel jag har gjort i livet! (Jag såg på Gud som bestraffande och dömande i denna tid). Men jag trodde på en Gud och ett liv efter detta. För mig var det omöjligt att tänka att jag aldrig skulle återse Rasmus. Men min syn på Guds bestraffning blev min syn på mig själv. Jag straffade mig själv och genom det blev det till en slags bestraffning mot mina tidigare barn även om det var det sista jag ville då jag ju älskade dem. Allt är väldigt paradoxalt. Ett omöjligt tillstånd. Jag kunde inte göra rätt hur jag än gjorde kändes det som.
Jag straffade mig själv genom att behandla mig själv illa, slutade äta vettig mat (nudlar 2-4 ggr per dag är inte speciellt näringsrikt), rökte som jag skrivit dubbel mängd, pimplade kaffe och för att magen skulle klara allt det så blev det samarin i större doser och en ond cirkel. När man inte äter så blir det inte mycket till utgifter heller och när jag inte hade dessa trodde jag att jag var förstoppad så då blev det microlax också en period. Nu talar vi om det första halvåret som var det absolut värsta. Jag gick ned i vikt i ganska snabb takt och jag var inte ens mullig innan, utan relativt smal, kanske till och med mager. Nu blev jag bara skinn och ben och blekgrå.
Under det första året levde jag med flashbacks från dagen då Rasmus dog, hur jag gick mot sovrummet, med den otäcka känslan att han inte längre levde, hur jag släpade på stegen för att undvika det oundvikliga, hur jag tvingade mig själv in i sovrummets mörker och till hans säng, hur jag klappade honom på rumpan för att väcka honom, hur jag sa hand namn, höjde tonen till bestämd och upprepade hans namn, hur jag nästan skrek hans namn, men kvävde skriket då jag hörde barnen nere i sina rum. Hur jag tog upp den kalla kroppen som jag inte såg för mörkret och gick ut i vardagsrummet. Den kalla gråbleka, lätt styva kroppen. Hur jag stoppade in fingret i munnen för att kontrollera luftvägarna och insåg att tungan var stel att munnen kluckade när den öppnades av stelheten. Hur jag gick in i toaletten, satte på vattenkranen och nöddöpte min son där och då – och hur i hela fridens dagar lyckades jag göra detta utan att gallskrika? Iskallt lugn, men livrädd. Flashbacks från det, samt hur jag gick ut i köket och ringde pappans jobb och fick svar av hans arbetskompis som först skämtade och hur jag skarpt utan barmhärtighet gensvarade. Hur han frågade om han skulle ringa ambulans och hur jag svarade nej, jag gör det nu. Hur jag lade på luren och lyfte den och tryckte 112 och fick svar. Ja jag återupplevde i princip dag 1 i drömmen på natten, i flashbacks på dagen, små bitar av dag 1 hela tiden. Upplevde samma panik, samma ångest om och om igen. När halvåret hade gått glesades det ut mer och mer, blev lite lättare att hantera. Jag ville bara sova bort tiden, för om jag sov kunde jag inte agera i panik. Detta var min vardag. Skulle det alltid vara så? Idag vet jag ju att det blev inte så. Jag vet också att genom att skriva om detta så väcks det upp i minnet igen och jag får processa det igen. Denna gång med mer kunskap och mer erfarenhet av livet efter hans död. Jag har inte dessa Flashbacks idag. Jag har redan skrivit inläggen som beskriver den dag han dog. Jag kommer ihåg nästan varje del av den dagen – dock en aning diffusare. Men jag har inte fått nya Flashbacks på grund av att jag väckt minnet till liv.
Det var alltså ett väldigt destruktivt liv jag levde. som jag beskrev ovan och i något tidigare inlägg. Människor runt omkring försvann en efter en. Det var ett fåtal som envist försökte hålla mig uppe, vara ett stöd, men det var bara en av dem jag hade mer förtroende förr, Annika. Det är allra troligast inte deras ”fel” utan jag stötte bort människor. Ville bara vara ifred, inte höra alla tillrättavisande, förmanande ord om att jag måste rycka upp mig, det hade ju gått lång tid nu (under det första året) och jag hade ju de andra fyra barnen (upplevdes som anklagelser – men menades antagligen som försök till att få mig att se det ljusare och positivare i livet – men jag var inte mottaglig för det). Skillnaden med Annika var att hon aldrig tillrättavisade mig, hon lyssnade bara och försökte så gott hon kunde förstå. Ingen som inte har upplevt det kan förstå, ändå fick man ofta höra att folk förstod precis hur jag kände – åtminstone de första tre-fyra veckorna. A lät mig prata, lät mig vara jobbig, sörja. Utan att jag tänkte på det hade hon lyckats få mig mer aktiv (det tog sin tid men efter några månader så). Fått mig att se det lite ljusare i livet. Se förbi det mörka. Och vägen tillbaka kunde till sist börja.
Efter ett halvår började jag nog till viss del själv inse vartåt det lutade. Om jag inte agerade i motsatt riktning nu, skulle jag troligen dö på kuppen, lämna barnen utan mamma helt, inte för att de hade haft en mamma sedan Rasmus dog. Jo, jag var deras mamma, gjorde det absolut nödvändigaste för deras välmående och jag kramade dem, men mådde dåligt när jag kramade dem, inom mig av det tidigare nämnda dåliga samvetet att jag kunde krama dem men inte Rasmus. Men det lilla jag gjorde, gjordes mekaniskt, utan så mycket känsla, utan riktig värme. Men jag började inse där och då att jag måste agera. Att det skulle bli svårt, men jag var tvungen att gå emot min inre känsla, för att den visade mig åt fel håll. Efter det började jag tvinga mig själv att äta, minskade cigarettdosen, följde med Rasmus pappa och barnen när de gjorde aktiviteter. Men jag var väldigt trött. Sov mycket. Fortfarande ganska frånvarande i mammarollen, men började i alla fall ta tag i det. Det skulle ta väldigt lång tid. Men jag tog livet tillbaka. Insåg att jag kunde älska de andra barnen och samtidigt bevara minnet och kärleken till Rasmus. Att jag fick skratta utan att det var fel. Men det hade satt sina spår i mina relationer, mitt sociala nätverk.