Jag kallar inlägget för ”det första av allt” därför att det var det som var det svåraste. Rasmus dog straxt efter påsk. Den första veckan, den första månaden, den första midsommaren, Je’s första födelsedag (mindre än en månad efter hans död fyllde hon två), Ji’s första födelsedag efter (4 år), min första födelsedag efter (28 år), den första sommaren efter, den första hösten efter, den första alla helgons dag efter, den första advent efter, D’s första födelsedag (7 år) efter = Luciadagen efter, den första julen efter, det första nyåret efter, Rasmus ettårsdag (9/1-1999), pappans första födelsedag efter (38 år – 1999), P’s första födelsedag efter (6 år), den första påsken efter, Rasmus första dödsdag (eller som jag hellre kallar det även om jag vet att han nog inte är en ängel egentligen, änglavingedag) 29/4-1999 efter – hans död.
Att uppleva alla dessa dagar, majoriteten av dem som borde vara de bästa i en förälders liv, dvs. barnens födelsedagar, var svårt. Det saknades ju en familjemedlem och man blev extra påmind om att den familjemedlemmen saknade de dagarna. Värst var inte de övriga barnens födelsedagar skall tilläggas. Det var den första julen då Rasmus skulle ha fått sina allra första julklappar som satte en större stämpel.
Alla dessa dagar var paradoxala, dubbla. År för år har det sedan blivit lättare och lättare att fira dessa dagar, även om jag med tiden har utvecklat en känsla av att man egentligen borde fira VARJE DAG! Vi vet inte om vi har morgondagen.
Det var en annan sak som blev så självklart genom sorgen efter Rasmus. Vi hade på ett oerhört smärtsamt sätt fått klart för oss att vi inte vet något om nästa stund. Om nästa minut, timme, dag, vecka, månad, år. Vi vet inte om vi har varandra kvar. Det som hände Rasmus kan hända på andra sätt, genom olyckor, genom sjukdomar osv. Livet var inte längre självklart. Vi visste att det kunde vara slut när som helst. Detta ledde till en känsla av att vilja beskydda barnen överdrivet mycket, men väl medveten om det och att det skulle begränsa dem alltför mycket så lät vi dem fortsätta leka och leva som vanligt. Jag personligen fick dock oerhört svårt att se på deras vilda lekar utan att få panik. Så jag valde ofta att undvika att se. Ibland kan man nog ifrågasätta om det var rätt, då det ju kan öka risken att jag inte skulle se när något hände. Eftersom vi hade många barn så hände det något konstant som kunde vara potentiellt riskabelt och jag såg numera exakt alla risker, men hade väldigt svårt att avgöra när jag skulle agera och inte agera. Allt fick nya värderingar, nya tankesätt, nya rädslor, nya överväganden. Det var inte lätt att avgöra i min ångestladdade kropp vad som var överdriven rädsla och vad som var normal/riktig/viktig känsla av hot för barnens säkerhet. Kroppen larmade ju så fort de rörde sig, så fort de låg och sov i sitt rum osv.
Så det tog tid att lära sig leva vettigt och normalt igen. Detta parallellt med känslan som jag beskrev i föregående inlägg (förlamning). Skriver om olika dimensioner av livet efter hans död märker jag. Lite lager på lager.