Begravningen hölls den 7/5-1998. Det var bara de närmaste och de närmaste vännerna som var inbjudna. Jag, pappan, Ji och P, min mamma gick mot kapellet och jag såg min bror på håll komma gående mot oss i ljus kostym. Jag blev så glad att han respekterade vår önskan om vanlig och gärna ljus klädsel snarare än mörkt svart kostym, med vitskjorta och vit slips. Jag fick en kram av honom och gav en tillbaka. Inga ord direkt, men kramen räckte. Vi närmade oss kapellet och jag såg A och ”barnvaktsfrun” utanför. De såg så ensamma ut och det visade sig att de kände sig utanför. De hade gjort som vi bad dem om, kommit i vanliga kläder som hade lite färger i. Vi ville minnas Rasmus sista dag ovan jorden med färg för pojken hade färg och var en glad krabat. Men majoriteten a v begravningsgästerna hade traditionell begravningsstil, tror att ena svägerskan (den ingifta) hade en blus med lite mer liv i. Jag kände mig utanför på min egen sons begravning.
Själv hade jag ett par bruna byxor och en beige jumper med blommönster på, lite somrigt tunn. Pappan hade i o f s ett par svarta kostymbyxor med en öppen vitskjorta, men utan andra mörkare inslag, vill jag minnas.
Det är bara två sånger jag minns att vi hade och i skrivande stund hittar jag inte mappen vi fick som minne, men jag har för mig att vi hade en tredje psalm också. Tryggare kan ingen vara spelades på orgel och sjöngs av begravningsgästerna. Mitt i ceremonin spelades ”Can you fel the love tonight” på orgel, till vår stora förvåning. Vi hade lämnat ett kasettband med musiken och sången på för att det skulle spelas upp, men prästen hade gett bandet till kantorn som hade övat hela natten för att spela den på orgel. Vi hade valt sången eftersom jag när barnen kom hem från dagis, oftast satte igång Lejonkungen och lade mig i soffan med Rasmus på bröstkorgen och alla hans 4 syskon sittande på mig hela vägen ned till fötterna. En mysstund.
Prästen läste den första dikten jag hade skrivit högt. Det blev en fin begravningsceremoni medan den pågick. Prästen belyste hur viktigt det var att vara där som stöd för oss och inte säga saker som ”det är bara att glömma och gå vidare”.
Begravningsceremonin avslutades med en möjlighet för alla att gå fram och säga ”hejdå” till Rasmus. Vi föräldrar gick först med barnen och därefter närmaste släkt och vänner. Därefter spelades den psalm som jag nu inte kommer ihåg vilken det var. Vackert, lugnt, harmoniskt, fint. Prästen gjorde ett bra jobb med att få ceremonin så ljus som vi ändå ville.
Efter begravningsceremonin samlades vi i kapprummet och det första en person säger till mig är att ”nu är det över, nu får ni glömma och gå vidare” och min låsning var ett faktum. Jag fick gå in i mig själv och verkligen andas och skärpa mig för att inte gensvara för hade jag gensvarat hade jag gjort det på ett ilsket sätt. Inom mig bubblade ilskan.
Vi bjöd hem prästen till bostadsområdets lokal där vi skulle ha begravningsfika. Här var närmaste släkten klippor. De hade sett till att jag och pappan inte behövde bekymra sig. Det var tur det för det var det som lyckades få mig att ändå se något positivt i personen som sa att jag skulle glömma och gå vidare. Personen menade väl, men tänkte sig inte för. Prästen slöt upp på parkeringen och gick med mig. Hon frågade hur det var, hon såg att jag var spänd. ”Håller du ihop?” frågade hon. ”Jag vet inte om jag orkar vara med på fikat.” och så berättade jag vad som hade sagts. ”Du orkar!” sa hon. ”Mer än du tror. Det är inte lätt att veta vad man skall säga när någons barn dör och då kan det sägas mindre bra kommentarer.” Jag visste att jag skulle ångra om jag inte deltog i bjudningen, så jag var naturligtvis med. Det blev trots allt en fin stund.
Det är svårt att veta vad man skall säga och hur man skall agera när någon förlorat det käraste den har, det egna barnet. Jag har erfarit det själv efter min sons död. Mött människor som förlorat barn och haft alla klichéer så nära på tungan som det går utan att säga dem. Idag förstår jag det, men på den tiden kokade jag inombords av alla klichéer som ”Det är bara att glömma och gå vidare.”, ”Det finns en mening med allting.”, ”Jag förstår precis hur du känner.”, ”Bara att skaffa en till.”, eller varför inte: ”Du har ju fyra andra barn. Det kanske var till det bästa?!!”
