Jag lämnade över Rasmus till ambulansmannen, han såg att barnen kom upp för trappen. Tittade på mig, tittade på barnen och jag sa: ”Ta hand om honom, gör vad ni kan … men … det går nog inte. Jag måste vänta in barnvakten och pappan.” Han tittade på mig, såg frågande ut. ”Jag håller mig lugn så länge jag måste …” eller något liknande mumlade jag. I stunden valde han att tro mig och tog Rasmus med sig och ambulansen åkte.
”Var ska Rasmus?” frågade P.
”Till sjukhuset.” svarade jag.
”Kommer han hem sedan.” frågade P.
”Vet inte … tror inte det …” sa jag.
P nöjde sig med de svar jag gav. Barnen gick ned på nedervåningen igen. Mellan allt som hände som jag beskrev i föregående inlägg hade jag lyckats ringa barnvakt, två försök varav det första alternativet var på jobbet. Minns samtalet med alternativ två.
”Jag behöver barnvakt, och det jävligt snabbt.” Jag brukar inte svära i telefon, men det gjorde jag nu. ”Rasmus är död.”
”Jag kommer!!!” *klick*
Rasmus pappa hade också hunnit ringa tillbaka och hört min röst. ”Rasmus är död, du måste komma hem, nu!” och svarat ”Jag kommer!” *klick*
Nu var Rasmus inte längre hemma. Barnen var på nedervåningen. Nu slutade jag att fungera riktigt samlat. Jag satte på kaffe, rökte under fläkten och sjönk ned på stolen och skakade som ett asplöv i samma stund som barnvakten kom inrusande: ”Var är Rasmus?” varpå jag svarade: ”På sjukhuset, de har hämtat honom.”
”Var är barnens kläder?” blev nästa fråga. Barnvakten fick inget svar. Jag bara skakade och rökte. Hällde upp en kopp kaffe och gick in i någon typ av dimma. Hur jag kom på att jag skulle koka kaffe har jag ingen aning om. Men jag misstänker att hjärnan slutade fungera rationellt för en stund.
Rasmus pappa kom in och tittade på mig och på barnvakten. ”Vänta jag ska fixa fram kläder åt barnen.” sa han.
Telefonen ringde. Jag svarade. Det var en kurator som ringde och frågade om vi skulle komma in till sjukhuset. ”Ja, det är klart vi kommer, måste bara vänta på barnvakten först. Varför skulle vi inte komma?” Kuratorn ursäktade sig och sa att frågan kanske lät konstig, men att det inte var alla som ville koma in. Jag fick information om var hon skulle stå när vi kom.
Barnen var färdiga och barnvakten tog med sig dem över ”kullen” hem till sig.
—–
På sjukhuset fick vi först träffa kuratorn och någon sköterska och vi blev visade till ett rum. Vi såg en liten bb-vagn dras förbi fönstret, helt övertäckt av ett vitt lakan. Läkaren kom in i rummet efter vad som verkade vara en evighet. Hon ställde några frågor om vaccin, Rasmus allmäntillstånd. Vi fick så småningom veta att de hade gjort vad de kunde, men att det inte gick att rädda honom. Hans kroppstemperatur visade att han hade varit död sedan klockan fyra samma morgon. Vi blev sedan visade till ett rum, där Rasmus låg. Han hade en liten rosa ros lagt ovanpå täcket man hade lagt över honom. Ett tänt ljus på en hylla bakom honom. Han var så fin. Men så livlös.
Jag gick fram till BB-vagnen och tittade ned. Tittade på personalen, som nickade och sa. ”Det är fortfarande er son, ni får ta upp honom.”
Jag lyfte upp honom. Höll honom, gav honom en puss och fortsatte titta på honom. Jag tittade på hans pappa och gick emot honom.
”Vill du hålla honom?” frågade jag med lugn röst. Hörde själv hur konstigt lugn jag lät. Overklighetens verklighet tog plats. Ingenting var verkligt, ingenting hände. Det är en dröm. Jag måste vara stark.
”Nej … eller … jo.” svarade han. Tog emot Rasmus i sin famn och började gråta. Jag tittade på och höll mig samlad. Inte en tår. En dröm … och jag vaknar snart … om jag inte hade rökt … om jag hade tjatat mer på BVC om hans feber, om hans mage, om hans förkylning … Om bara … Om OM inte fanns … Tomheten … tio år framåt fanns plötsligt inte längre och den enda dag som fanns …. idag … önskade jag totalt bort … inom mig tänkte jag … och jag uttalade det också … att ”jag vill inte leva utan honom.” Kuratorn tog snabbt till orda: ”Det vill du visst! Du har fler barn, du har din man, de behöver dig. Du vill visst leva, men just nu känns det för mycket.” (Jag minns inte hennes exakta ord, men budskapet var detta). Det var klokt sagt och jag visste att jag måste leva.