Året var 1998. 9 januari, en av de lyckligaste dagarna av mitt liv. Mitt femte barn med min första man föddes och livet var frid och fröjd. Detta visste vi båda var vårt sista barn. Planen var att nu skulle vår ganska stora familj landa och barnen skulle få växa upp med två föräldrar som skulle landa i sin relation i det intensiva småbarnslivet.
29 april samma år, den absolut svåraste mest traumatiska dagen i mitt liv. Då var mitt liv slut, men jag kunde inte sluta leva eftersom jag hade fler barn. Jag är glad idag att jag stod ut genom det smärtsammaste som kan hända en mor, när ens älskade barn dör.
Januari 2008: Det har gått några år.
Jag hade under 2007 genomgått en kurs på smärtenheten i Sandviken. I samband med den kursen stärktes självkänsla, självförtroende och framtidshopp. Jag började detta år på CVL (Komvux) och visste inte riktigt var det skulle leda mig. Jag studerade där i 2 1/2 år, 28 kurser på gymnasienivå totalt. Det visade sig att jag presterade väl och fick ett högt snitt, tillräckligt för att jag skulle komma in på psykologprogrammet i januari 2012.
Februari 2018: Jag har den 20 februari jobbat i ett år som PTP-psykolog inom primärvården. Den 21 februari 2018 lämnade jag in min leg-ansökan (sökt yrkestitel: psykolog). Jag fick legitimation som psykolog den 6/3-2018.
Jag jobbar kvar i primärvården på en hälsocentral i min boendeort. Än så länge är det inom primärvården jag vill vara. Trivs och ser utvecklingsmöjligheter, både egna och organisatoriska. Älskar mitt jobb och allt jag får uppleva. Det finns svåra dagar och det finns lättsamma dagar. Många livsberättelser och ett ständigt pusselbyggande.