Som ni säkert har läst och förstått genom de tidigare sidor jag skrivit, har en del av mitt liv varit relativt smärtsamt och svårt. Jag har valt att vara relativt öppen/transparent/sårbar när jag försökt sätta ord på mina livshändelser. Många är de negativa effekterna. Många är de svåra stunderna. Svårt har det varit för mig att formulera en livsberättelse. Jag skulle önska att Rasmus fick vara hos mig, jag med honom. Men det är inte så. Han dog den 29:e april 1998.
Denna svåra och i mycket traumatiska upplevelse har format mig, precis som andra svåra händelser har format mig. Denna livsupplevelse tillsammans med resten av mina svåra, men även positiva och vanliga livsupplevelser har gjort mig till den jag är, gjort mig just så stark jag är.
Mitt i sårbarheten och känslan av att vara svag, finns en styrka. Jag har valt att först överleva för att numera snarare leva livet i ljuset av mina upplevelser. När jag känner mig svag, kan jag se tillbaka på allt jag upplevt och inse att det är okej att känna sig svag här och nu. Det ordnar sig, det löser sig om jag är här och nu i livet, en stund i taget.
Att förlora ett barn, när ens barn dör – det finns inga ord som kan beskriva det. Ordet acceptans – är svårt i detta sammanhang – jag önskar att Rasmus hade varit kvar, att han aldrig hade dött. Vare sig jag accepterar hans död eller inte, så är han död. Om jag inte accepterar hans död, finns ett motstånd inom, som ger ångest, utmattning, nedstämdhet. Om jag accepterar att han dog, accepterar att jag saknar honom, att jag ibland till och med kan längta efter honom så är det tecken på den kärlek en mor har för sitt barn. Jag kan ha stunder av ledsamhet, jag kan ha stunder av ångest, av energilöshet.
Acceptansen gör att jag inte ”slösar” välbehövlig energi som jag behöver för att orka med livet.
Det är 20 år sedan. Det har alltså gradvis under dessa 20 år utvecklats till en viss acceptans för att frågan varför inte får ett svar, att sorgen finns där, att Rasmus är död, att det ibland gör ont, men även att mitt liv tillsammans med min familj på olika plan går vidare och vi är värda att livet går framåt i en utveckling.