Länge sedan – studiestress

Det är länge sedan jag skrev här nu. Jag får anklaga studiestress eller egentligen pendlingstress för detta. Jag hade slutat röka och klarat över två månader, kring 11-12 veckor men landade sedan på ruta 1 vid ett frustrerande felval. Detta med stress må jag se över liksom self-compassion. Läxa till ”self”. Till syvende och sist så är det mina val och mina beslut jag får anklaga. När jag inser att mitt sätt att hantera känslor och fysiologiska responser som exempelvis stress är destruktiva, vilket ju rökning faktiskt är, så får jag se över hur jag nu ska ta mig tillbaka. Jag kommer inte att skriva så mycket om rökstopp-processen just i denna blogg. Det har jag en annan blogg för.

Sedan sist har det hänt en hel del inom mig som är jobbigt men faktiskt ändå bra, då det har tagit upp jobbigheter i ljuset som har blivit processade och som jag hittar andra sätt att förhålla mig till. Det som är så bra med inlärningshistoria är att det är inlärt och kan förändras genom nyinlärning. För att kunna göra det krävs att man vågar ta upp det med en person som är kunnig och som man kan lita på. Lesson learned and so I did. Jag har grävt i de mörkaste rummen inom mig för att plocka upp sådant som har dykt upp i minnet och tagit fram det när det varit lämpligt och gemensamt med den för mig ”trygga hamnen” trasslat ut lite mörkare trådar i ”garntrasslet”. Det har varit och är en tuff och jobbig process. Jag vet att jag inte är i ”hamn” än, så processen får gå vidare. Det är samtidigt som det är jobbigt givande och roligt och väcker min nyfikenhet på mitt eget inre. Det är lite som ett detektivarbete, men jag söker inte något i någon annan, utan inom mig själv för att stärka mig själv ännu mer. Jag är redan en stark person. Men man kan vara stark på olika sätt. Vissa delar som jag kanske har hållit fast starkt i behöver förändring och så kommer det att vara hela livet. Så är det för alla hela livet. Det är okej! Det är acceptabelt och accepterat.

Self-compassion, jag är min egen värsta domare och dömer ofta mig själv hårdare än jag skulle döma andra i samma situation och andra dömer mig inte lika hårt (oftast) som jag dömer mig själv. Så det är en sak jag arbetar på att förändra.

Nu ska jag återigen doppa näsan i studielitteratur!

 

Tiger och hoppet!

 

”Hoppet är det sista som lämnar TIGERN!” – Jag har ett broderat bokmärke som är broderat med omsorg av en CVL-väninna som dessutom är dotter till en av mina bästa väninnor. På detta bokmärke står just de orden. Varför står dessa ord på det bokmärket då tro?

hoppettiger

Det finns en historia bakom dessa ord. Jag tänkte berätta den. Vi blev ett gäng som spenderade en hel del tid tillsammans på CVL. Under en period var jag ganska aktiv vid den första dagen för varje månadsstart. Utöver det var jag aktiv i elevrådet som elevskyddsombud. Elevråd. Det visste inte alla att det fanns. Jag drog igång en drive för att presentera elevrådet inför så många kurser på CVL som möjligt. Det tog ett par dagar och under dessa dagar satt jag vid bordet där jag brukade studera ca 5 minuter i taget och sedan studsade jag upp och iväg igen. De dagarna startade en utveckling av studiegruppen … ett antal personer som fick karaktärers namn ur Nalle Puh. Så gruppen fick namnet ”Nalle Puh-gruppen”. Vi hade Nasse ”kkkära nnnnåååån”, IOR och så hade vi Tiger och så blev det en lill-Nasse också. Det var fler med i studiegruppen, men det här blev kärnan i gruppen. ”Tiger” var jag. Detta på grund av att jag under dessa dagar studsade omkring mer än satt ned. Utöver det i stort sett alltid på gott humör, uppmutrande och glad. Lite mindre så den sista terminen kanske. Ett annat kännetecken som jag tydligen hade var att jag alltid hade hopp. Jag släppte aldrig taget om hoppet att kunna klara bra betyg på CVL. Det gav resultat.

Nej, Tiger ger aldrig upp hoppet! Hoppas alltid! Så är det fortfarande.

 

I rätt andning

Idag började jag dagen starkt med att utsätta mig för fler sådana uppgifter som jag kanske har en del gransknings-/prestationsångest inför. Allt som handlar om att tala utifrån kunskap högt i grupp ger mig en känsla av hot. Inte så starkt numera och numera vet jag att hotet bara finns i mina tankar. Så jag gör vad jag skall i alla fall, väl medveten om att ångesten försvinner. Idag jämfört med igår, så kändes det faktiskt helt ok. 🙂 Jag noterade att jag andades lugnt före, under tiden och efter och det flöt på ganska ok. När jag får som mest känsla av ångest så brukar jag komma på mig själv med att hålla andan eller att jag andas så tyst och så lite som möjligt. En känsla av att inte vilja synas, av att hoppas bli bortglömd – osynlig. Det är gamla inlärda reaktioner som gett den effekten. Denna känsla av hot och att inte vilja bli sedd i olika sammanhang håller på att försvinna.

Idag är jag glad och nöjd över hela min dag. Inte nog med det så vaknade jag 30 min. före klockan ringde. Jag var pigg och valde att gå upp och inleda dagen med en dusch och ett par tre koppar kaffe. Det var kallt ute idag. Solen sken och vädret var vackert. Det är sådana här dagar man skall bevara minnet av – så klarar man av de jobbigare dagarna bättre.

Då kommer man in i rätt andning …