Jag nämnde i föregående inlägg att jag alltid har svårt för den här tiden på året. Jag kom att tänka på igår kväll att jag ju i år faktiskt har utmanat mig själv i vad jag går in i, vilket innebär exponering för sådant jag tidigare har undvikit. Jag har dessutom vetat om att jag skulle ”utsätta mig” för dessa saker. Exempelvis har jag inte sedan skilsmässan spenderat uppsittarkväll och julafton tillsammans med Rasmus pappa och fru, och jag har länge undvikit att följa med till S’s dotter på exempelvis att fira nyårsafton. Sociala tillställningar där jag automatiskt hamnar i ”hotfull situation” trots att de inte nödvändigtvis innebär ”hot”. Men min livshistoria har lärt mig att julens umgänge med familj innebär stora konflikter med reella hotfulla situationer och utöver det psykologiskt hotande situationer av kritik. Så att det har haft större kraft i år är egentligen inte konstigt eftersom jag ju faktiskt valt bort att undvika sammanhangen. Däremot väljer jag helt bort det sammanhang som stod för det reella hotet och det ser jag som ett val i värderad riktning. Tyvärr för det innebär också en hel del jobbiga tankar och känslor. Jag har inte skrivit så mycket om min uppväxttid och ungdomstid här. Men det kommer sannolikt med tiden. Behöver tänka igenom hur jag ska lägga upp det då syftet inte är att svartmåla/kritisera utan att visa andra att det faktiskt finns hopp där det kan kännas riktigt hopplöst.
Åter till reflektionerna kring detta års sämre mående när det närmar sig helger och återigen närmar sig Rasmus födelse/änglavingedag: Exponering för obehagliga känslor/upplevelser ger kortsiktigt ökat obehag. Men långsiktigt när man upprepar beteendet och aktiviteterna man har obehag inför i ofarliga sammanhang/situationer minskar upplevelsen av obehag. Det är ju faktiskt således bra med det ökade obehaget, för att jag ger min hjärna en möjlighet att omtolka sammanhang/situationer. Men det tar förstås energi när sympatiska nervsystemet är aktiverat och aktiveras i högre grad. Så efter exponering blir man/jag ju förstås tröttare. Det tar på krafterna.
Jag har haft tinnitus oavbrutet sedan en tid tillbaka – vänstersidigt. Jag har bitit ihop med käkarna främst vänstersidigt när jag sover, märker jag när jag vaknar. Detta hänger ihop. Dessa omedvetna beteenden hänger ihop med sympatikuspåslag som ligger latent hela tiden, med ökande smärta som följd och andra symtom. Jag får påminna mig om acceptans men också se över vad jag kan göra för att aktivera parasympatiska nervsystemet dvs. lugn- och ro-systemet. Avspänning, medveten närvaro-övning, inbalansering mm.
Det roliga är att jag vet ju vad jag behöver göra, men jag är människa också, så jag precis som alla kan ibland ha svårt att upprätthålla det som jag vet är det bästa för mig. En del jag vet att jag behöver är just skriva. Då släpper jag det som är svårt i texten och låter den vara så som den är. Dessutom ger det effekten att jag spenderar en stund i obehaget (exponeringen) för att sedan föra mig själv tillbaka till mitt ”här och nu” och jag påminns om att det inte innebar en katastrof.
I detta inlägg öppnar jag upp lite mer personligt. Det är okej.