Jag har nu skrivit till en huvudrubrik ”Uppväxt och ungdomstid” där tanken är att bygga upp min livsberättelse på ett sätt som jag kan stå för, men det är svårt. Det är min upplevelse av min verklighet som kommer att hamna där. De personer som finns med i min livshistoria har sin verklighet vilken är lika sann för dem som min är för mig. Det kan upplevas som att dessa ”verkligheter” är paradoxala. Men det finns alltid olika perspektiv så länge det finns olika människor i koppling till varandra. Mitt perspektiv är ”det dåtida barnet/ungdomen”. Pratar man med omgivningspersonerna så kan deras perspektiv vara annorlunda. Det är okej, för så måste det vara. Syftet med att alls skriva är att så småningom visa att det finns hopp och meningsfullhet om man är villig att möta sina rädslor/sin oro/sina känslor och tankar och sin verklighet. Annars skulle jag ju faktiskt inte finnas i det sammanhang jag befinner mig idag. Många med mig har vuxit upp med psykiskt sjuka föräldrar/missbrukande föräldrar. Många gör det i nutid.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan & förstånd att inse skillnaden.