Jag har alltid lite problem med den här delen av året. Det närmar sig en födelsedag 25:e födelsedagen inklusive själva förlossningsdagen den 9/1-1998. Vi han aldrig fira 1-årsdagen ”på riktigt”. Konsekvenserna efter denna lilla grabb finns fortfarande, då det satte så starka spår i mitt liv och mitt mående att det tog många år för mig att komma in i ett funktionellt liv. Det har påverkat relationer till de jag älskar mest. Mina egna barn, min dåvarande mans/Rasmus pappa, min mans barn, min nuvarande man, relationen till mig själv. Nu går det ju lite åt rätt håll sedan några år tillbaka. Det är bra och jag är stolt över min resa tillbaka eftersom jag faktiskt aldrig trodde att jag skulle ha en utbildning, än mindre på universitetsnivå.
Revanschen på livet självt har dock tagit energi och dessa spår finns också att ta hänsyn till. Det får inte bli ”allt/inget” igen. Blir det INGET så får jag svårt att ta mig tillbaka till ”något”. Därför måste jag hålla koll på min balans i livet och det är svårt ibland. Just nu är jag ledig och då kommer alla effekter av att hinna känna.
På Rasmus födelsedag (25 årsdagen) kommer jag att stiga upp och gå och jobba. Dagen underlättas en del av att jag kommer att vara sysselsatt. Men så vet jag ju också att de månader som var hans livstid kan bli svåra. Dessutom kommer graven inte att vara kvar. Jag tror att det är det bästa också för att det inte händer så ofta alls att jag åker till graven. Men det är ett nytt steg. Bara vetskapen att den finns där har varit en del av mitt liv. Men platsen kommer att delas med någon annan som tar över den, ytterligare något jag inte vill. Jag vill inte att något annat barn ska behöva dö. Det kommer att ske, och sannolikt är denna rad av gravar tillägnad barnen som inte får leva. Det är fint på något sätt också. Kvarlevorna finns där och Rasmus i mitt minne och i mitt hjärta. Inget kan ta det i från mig.
Jag försöker just nu jobba på relationerna. Men med barn så utspridda i landet är det svårare. Jag är inte så mycket för facetime, telefonsamtal och liknande.
Jag är dock GLAD att jag ska åka norrut till en av sönerna och träffa barnbarnen. Kan hända att jag träffar ytterligare en son. Kanske även den äldsta. Det beror på tiden/orken.
Jag har en sorg och saknad inom mig för de år de äldre barnen inte har bott tillsammans med mig. Kan ej förändras. Men det sätter spår. Kanske hade jag låga tankar om mig själv, jag tror faktiskt det, som sa att jag inte skulle klara att ha barnen. Kanske hade jag vunnit energi på att kämpa för att kunna ha dem mer. Men 25 mils avstånd gör ju allt svårare. Det spelar inte någon som helst roll om jag spenderar fler år med att må dåligt av detta, det blir bara negativa spiraler av det.
Jag gör så gott jag kan och försöker utvecklas i det.