Jag har idag lagt till en sida kopplat till ”Levande hand i hand med sorgen” ”För 25 år sedan”
Anledningen är att det närmar sig Rasmus 25-årsdag. Det närmar sig också den dagen hans grav kommer att släppas av oss, så att någon annan får plats där. Kroppen finns där, men Rasmus finns i mitt minne, i mitt modershjärta och kommer alltid att finnas där. Jag har försökt att skriva det som faktiskt hände utifrån hur jag minns det idag utan att titta tillbaka så mycket på det jag har skrivit tidigare. Mitt syfte med texter jag skriver är aldrig att skydda läsaren. Jag vill att läsaren ska kunna få känslor och egna tankar av mina texter. Mitt syfte är egentligen inte heller att få någon att må dåligt, men om man får jobbiga känslor av att läsa min livsberättelse kopplat till sorgen tänker jag att det är helt normalt.
Den del av året som är svårast för mig pågår. Det närmar sig hans födelsedag och det närmar sig således också hans dödsdag. Jag är aldrig riktigt ”på topp” den här tiden på året. Hans död har fått en del negativa konsekvenser särskilt i mina relationer efter hans död och främst relationen till mig själv. Samtidigt finns det över tid positiva konsekvenser – i det att jag faktiskt tog mig igenom en utbildning och idag har jobb och jobbar med rehabilitering för människor som har långvarig smärta och ofta kopplas långvarig smärta till traumatiska livshändelser.
Jag får fortfarande försöka jobba med mig själv och mina nära/kära när det gäller efterkonsekvenserna av mitt mående kopplat till Rasmus död. Leva här och nu och ta det varteftersom det kommer. Jag kan inte påverka sådant som redan hänt, eller hur andra har tagit det, men jag kan påverka det som sker här och nu, genom hur jag hanterar det och förhåller mig till det. Detta är mitt fokus. För att kunna göra det händer det att jag behöver ta en titt på mig själv, mitt eget mående. Mitt sätt att hantera svåra saker är i slutänden att skriva. Då ökar skrivandet i flöde.
Just inför 25 år känner jag att det är läge igen för en reality-check.
För 24 år sedan trodde jag inte att jag skulle orka leva så här länge. Jag lever än. Jag orkar än. Jag vill leva på ett annat sätt än jag ville då. Då ville jag inte vara med. Då åt jag nästan ingenting. Då var jag nog den mest frånvarande mamman i min närvaro. Mest ledsen är jag och har varit över vad mina barn har tvingats genomleva efter Rasmus död, i koppling till mitt mående, separation, frånvaro.