Efter minst en månads alltför intensivt administrativt arbete kombinerat med behandlingsarbete där jag i princip ”körde ända in i kaklet” och gjorde allt jag aldrig rekommenderar i mitt behandlingsarbete med patienter är jag färdig med allt jag hittat och reflekterat över fel och missar som skett och försöker nu också återfå insikten om allt gott jag gjort. Det har varit en extremt tuff tid och mitt självförtroende har sargats, men är på väg tillbaka. Ett problem är när Brief Intervention ses som behandlingsmetod snarare än ett organisatoriskt arbetssätt där hela spannet 1-5 rådgivande samtal, om det behövs en kognitiv beteendeterapi utöver det, samt kronikernas mer lågintensiva behandling får plats. Arbetssättet bygger på att psykosociala resurser inte är en specialistdel i hälsocentralerna utan en del av hela teamet med olika yrkeskategorier. Som psykolog har vi kompetens att assistera läkare med bedömningar för sjukskrivning, sjukersättning, skriva utlåtanden för intyg, remisser, samt uppföljning av patienter med psykisk ohälsa på alla nivåer förutom de få procent som ska till psykiatrin. Det har varit krävande, men väldigt roligt, varierande och intressant. En utmaning har varit att få plats för konkreta KBT-behandlingar och traumafokuserad KBT och ändå ha plats för korttidsbehandlingar och även utredande delar inför remisser till ex. Psykiatrin. Den administrativa delen är det som har varit svårast. Men sedan tillkommer ju faktorn att jag har inte varit legitimerad mer än 4 år snart. Jobbat i primärvård i 5 år inklusive PTP-året. Jag hade inte gått regionens PTP-program utan via en av de andra privatstyrda aktörerna. Detta innebär att Brief Intervention så som det bör tolkas inte riktigt platsar p.g.a. organisatoriska anledningar. Så är det överallt oavsett privat eller offentlig sektor, att allt måste anpassas till den hälsocentral man arbetar inom. Jag kan ändå tänka att jag har möjligen ett litet fel-procenttal och en långsam process. Men jag har gjort vad jag har kunnat för att få in ett funktionellt arbetssätt. Med ögon i backspegeln hade jag nog genomfört förändringar mer strukturerat och inkluderat riskbedömningar i högre grad från början. Men det är så man lär sig. Genom att saker sker och det blir inte helt bra. Det är en del av utvecklingen.
Nu ska jag dock gå in under andra rutiner, utifrån beprövade erfarenheter och evidensbaserade metoder för smärtpatienter. Nu är det dags att gå tillbaka till grunden och bygga om och bygga rätt. Med mig har jag att man behöver vända och vrida på saker och tänka långsiktigt och vad som fungerar bäst för att öka patienternas förmåga.
Jag har de sista två veckorna varit extremt självkritisk och det är dags för summeringen även i det.
Jag har gjort vad jag kunnat efter bästa förmåga utifrån min kompetens och min arbetslivserfarenhet. Jag har dock haft god handledning av min handledare under min PTP och även på hälsocentralen även om det bara är en gång per månad och var ett uppehåll på ett och ett halvt år. Jag är tacksam för all tid jag har haft, alla kollegor jag har mött och allt patientarbete. Jag har lärt mig mycket och jag tror avslutningen på hälsocentralen blev extremt utvecklande, om än känslomässig berg- och dalbana. Men det är också okej! För det lär man sig också av!
Nu mot nya utmaningar med start måndag 21/2-22 på rehabiliteringsmedicin/smärtteamet.
Back to basic och en cirkel som sluts, men det är en annan sak.