23 år av saknad

23-årsdagen efter Rasmus död har passerat. Förra året vid denna tid hade jag varit riktigt rädd och orolig för att det fanns en risk att jag skulle bli så pass sjuk att jag skulle komma att göra honom sällskap. Jag blev aldrig så allvarligt sjuk i min Covid-19 men det fanns tankar och rädslor/oro om det. Under hela det sista året har det skett sådant som i högre grad har triggat igång minnet av. den där hemska dagen om 13 dagar för 23 år sedan, då jag hittade Rasmus död. Om tre dagar för 23 år sedan fick han sin första vaccinering. I början trodde jag att vaccinet kunde vara en bidragande orsak eftersom läkaren frågade om detta och hur han mådde efter vaccinationen. Hon frågade för forskningens skull. Idag tror jag att han sannolikt hade dött oavsett denna vaccination. Jag vet fortfarande inte helheten säkerställt vad som egentligen hände den där natten som ledde till att han dog.

Det senaste året inleddes med en oro/rädsla för att själv bli så sjuk att jag riskerade att dö. När 7 månader av året hade gått föddes mitt barnbarn för tidigt och med ett allvarligt tillstånd som gjorde att vi faktiskt inte visste om han skulle överleva. Här återkom mina minnesbilder/allt från den där traumatiska dagen och tiden efter till liv inom mig igen och kroppen har varit i ett påslag under sommaren 2020 och hösten samma år. Nu har det lugnat ned sig och jag har inte samma påslag som under hösten vilket är skönt. Men när stress-påslaget släppte kom tröttheten/utmattningen. Nu har även den passerat lite mer.

Vad menar jag med att allt kom tillbaka.

Minnesbilderna av det scenario som utspelade sig på morgonen, men kanske främst den stund då jag hittade honom och insåg att han var död och att det var alldeles för sent för att kunna få liv i honom (hittades ca 7.30 i spälsängen, där hans sista andetag och hjärtslag kom enligt läkaren ca kl 4.00).

Minnen av hela den dagen på sjukhuset och hos de som fick vara barnvakt. Jag var avstängd känslomässigt och det var jag nog ett bra tag efteråt. Eller … jag vet inte om avstängd är rätt ord, men det visade sig så utåt. Inom mig hade jag alla känslor i en enda röra och ångesten var länge så påtaglig att jag inte ville vara med. Vad hade jag för rätt att leva när mitt barn inte fick behålla livet, hade jag gjort något fel som ledde till hans död? Var jag medveten om verkligheten där och då, den där natten. Hade det hänt något som låg utanför mitt minne?

Den/de man älskar kan dö och att våga älska var svårt. Kärleken smärtade och smärtar. Jag ville inte vara med längre och jag åt nästan inget. Nudlar var det jag fick i mig. Jag har inte något minne av att jag åt så mycket annat än nudlar det första året. Någonstans fanns tanken att om man inte äter så dör man och den tanken då för tiden var inte skrämmande, snarare välkommen. Jag hade aldrig genomfört något mer drastiskt än självsvält, men det var illa nog sett på efterhand. Relationer ställdes på sin spets. Jag stötte bort många som jag egentligen ville ha relation med om inte jag hade ”varit så värdelös”. Det känns jobbigt att sätta ord på hur jag mådde då, idag. Idag kan jag känna kärlek till den tjej jag var då. Trasig tjej, trasig mamma. Men det gör fortfarande ont att mina övriga barn som var äldre än Rasmus men även de båda sistfödda har drabbats av eftersviterna av denna förlust. Kan inte ha varit lätt att växa upp i skuggan av ett barn som dött i relation till deras mor. Samtidigt finns inget jag idag kan förändra hur mycket jag än vet att jag skulle ha gjort annorlunda på efterhand.

Idag är jag glad att jag fortfarande lever. Att jag lyckades vakna upp. Det krävde ett uppbrott från partnerrelationen och att låta pappan till barnen ta huvudansvaret om de äldre barnen, d.v.s. ytterligare förluster (på efterhand kan jag se att det hade med att jag inte såg något värde i mig själv, de klarade sig bättre utan mig – idag ser jag sviter av att de förlorade närvaron av en mamma som innerst inne älskar dem över allt annat – d.v.s. jag var värd något – jag var inte värdelös, men min tanke om att jag var värdelös tog mig bort ifrån dem och i viss mån kan risk finnas att deras självkänsla påverkats på sådan nivå att de kan ha negativa tankar och känslor om sig själv i relation till mig. Det gör också ont.

Idag är alla barnen 18 år och äldre. De har vuxit upp. Flera av barnen bor 25 mil bort, så vi har inte vardagsrelationen på samma sätt som jag tror vi skulle ha om vi bodde närmare varandra. Ett av barnen har flyttat närmare mig och de två yngsta bor hemma hos min man och mig. Jag är inte värdelös och idag vet jag att jag egentligen är värdefull. Sedan finns det sådant jag behöver jobba med för att förbättra relationer i mitt liv fortfarande, men det tror jag vi alla har. Relationer är en pågående interaktion, en process i utveckling.

Jag fortsätter min livsresa och ser fram emot den, med allt vad den innebär.

Vackra och ibland taggiga rosor.

Helg – kort

Kort vanlig hederlig helg jämfört med föregående helg då vi var lediga i 4 hela dagar. Jag klagar inte. Imorgon – mötesledare. Idag förberett mig för detta. Satt och funderade lite kring mitt mående efter första vaccindos. Jag har varit lite piggare sedan någon vecka efter vaccinet. Men det som är svårt att avgöra om det är just vaccinet eller om jag helt enkelt blivit bättre på att ordna för återhämtning. Piggare i hjärnan, mer klartänkt och tydligare även i behandlingsarbetet. Ökad motivation. Börjar få fram lite idéer. Måste försöka få till att börja strukturera upp min tid så att jag orkar och hinner. Behöver skapa motivation till att börja röra på mig mer, gympa, promenader, cykla något.