Jobba hemifrån är ett nytt scenario sedan ett år. Jag har jobbat hemifrån under våren 2020 då jag själv hade Covid-19. Men det är restriktioner som lett till att minsta lilla symptom innebär att om jag inte kan jobba hemma, måste jag vara sjukskriven. Sjukskriven för lite snuva är inte riktigt min grej, då föredrar jag att jobba. Om jag inte mår bra så kan jag antingen minska flödet lite så det blir hållbart eller så får jag sjukskriva mig om jag mår riktigt dåligt. Det blir inte bra att pressa sig för hårt – jag har lärt mig sista året. Men om jag är pigg så fungerar det för mig att jobba hemifrån – för en tid, men helst inte någon längre tid. Jag jobbar helst på plats p.g.a. att det påverkar familjen för mycket -maken – om inte det är nödvändigt p.g.a. symptom, vad gäller samtalsbiten. Dock kan jag jobba med den mesta administrativa delen hemma. Men man ska inte ha så mycket +-flex på sig, så nu har jag månat om att komma lätt i minusläge så att jag kan hålla mig kring 0:an. Jag behöver leva som jag lär. Ibland är det svårt. Ibland är det lättare.
Pandemi-restriktionerna tär på oss alla på något plan. Människor isolerar sig => upplagt för depressioner. Människor blir uppsagda => depression. Dessutom är det oroande, ångestladdad och höggradig stress vilket kan leda till utmattning. Människor tappar hoppet och meningen med livet. Andra jobbar extremt hårt i tuffa traumatiska förhållanden och utsätts för traumatiska upplevelser dagligen på högre nivå än man har sett i dessa generationer på gruppnivå skulle jag tro och det är egentligen en fråga om när denna pandemi vänder och dessa får andrum – så kommer många av dem att få utmattning och kanske symptom på PTSD därefter.
Vi är många som inget hellre önskar än att denna pandemi ska vända. Just nu får vi nöja oss med att ta vara på varje dag, varje här- och nu och försöka hitta ro i vår tillvaro.
Ta hand om er och ta hand om varandra. <3