För ett år sedan gick jag hem för första gången med symptom. Var hemma 1 vecka med vad jag vanligtvis aldrig hade varit hemma med tidigare sedan jag började jobba. Jag mådde inte dåligt, var bara snuvig. Efter en vecka smällde det till och jag blev lufttät, hade andnöd. Fick inte ut luften när jag hade inhalerat. Ingen testning genomfördes för det gjorde man inte i första han då eftersom det var brist på testmaterial. Men eftersom jag hade återkommit på plats ett par gånger och symptomen återkom valde man att ändå testa mig. Jag var positiv och fick gå hem. Jobbade hemma största delen av tiden. Det var första veckan jag inte hade möjlighet då jag inte hade dator (och inte visste att det fanns patientsäkra sätt att använda egen utrustning.
Jag var rejält tagen från vecka 2 och framåt och fick balansera hur mycket jag gjorde varje dag och jag var nog inte i min bästa förmåga i mitt behandlingsarbete. Andfådd och jag är rätt säker på att jag i sovande tillstånd slutade andas korta stunder. Min dotter som bor hemma, var vaken på nätterna och rätt vad det var ryckte hon tag i min fot och var rädd att jag inte andades. Varje gång kippade jag efter andan och insåg att jag hade en konstig känsla i huvudet och ansiktet och i andningsapparaten och kroppen. Skrämmande för henne, skrämmande för mig. Men jag levde och det gör jag än. Har ingen aning om hur mina lungor idag är påverkade av det.
Min oro idag, är snarare på den nivån att ”tänk om jag får det igen och inte inser det för att jag har lindrigare symptom ändå eller helt uteblivna symptom”. Den tanken kan vara gynnsam men den kan även vara lite överdriven. Samtidigt ska vi vara försiktiga och ta sjukdomen på allvar.
Håll ut och håll avstånd! Vi kommer att klara det här! <3