Ett positivt besked, når mig, men betydelsen av det är negativt. Hjärtat bankar hårt och snabbt för att sedan åtminstone kännas som om det står stilla. Bara inte … nej nej … inte tänka … på giraff … för då … fastnar du i tankarna … säger jag till mig själv. Men ändå … tankarna kommer tillbaka om och om igen. De bara snurrar runt och tar tag i mig. Det kommer att gå bra … men vänta … du är i riskgruppen … du kan faktiskt drabbas hårt … bli riktigt sjuk. Ett virus. Nytt virus. Ett virus som många dör av. Å andra sidan ser man sällan så mycket i nyheterna av de som det går bra för. Jag är positiv i dubbel bemärkelse. Försök inte att tränga bort tankarna och svälja känslorna … det fungerar inte så bra. Bättre att bearbeta och processa … det säger du ju själv. Jag beslutar mig för att formulera något ur vardagen så som den nu blir varje dag. Sagt och gjort gör jag precis just det, men jag skriver aldrig hur tankarna snurrar runt, hur känslorna stormar i mörkare stunder. Inte där … inte då.
Hur jag inser att det där speciella datumet (min andra son P’s 27-årsdag – 14/4-1993) testades jag positiv för Covid-19, för att genast ha tankarna på att det femte barnets (Rasmus) dödsdag, den dag han fick sina änglavingar för 22 år sedan närmar sig (29/4-1998). Jag missar helt födelsedagen mitt i ångesten, i de svåra tankarna som snurrar. Några dagar senare inser jag det och slås av det dåliga samvetet för att ha missat ett viktigt datum. Förlåt.
Vad är det som snurrar? Tankar som säger att jag är i riskgruppen för att kunna bli riktigt sjuk om jag får Covid-19. Tankar om att jag faktiskt skulle kunna riskera att dö av Covid—19’s effekter. Tankar som säger att ’om du ändå ska dö, varför inte den 29/4-2020. Samma datum som min änglason. Tätt följt av frågorna om hur alla mina andra nära och kära skulle må då? Tätt följt av ett inre beslut att det inte är min tid. Gud, låt det inte vara min tid nu, Du är med mig. Du bär mig. Du helar mig. Du är mitt beskydd. Men vi vet inte tiden och stunden. Jag lever än – men det är inte den 29/4-2020 ännu. Å andra sidan mår jag bättre nu, men det kan ju vända. Ja – dessa tankar som snurrar hela tiden. Insikten om att livet är skört. Återigen insikten om att som kan hända andra även kan hända mig. Men jag vill leva än. Jag känner inte att jag har gjort allt vad jag är tänkt att göra än. Å andra sidan vad är det jag har tänkt att jag ska hinna göra? Det vet jag inte klart och tydligt.
Rädslan som väcker ångest som gör att jag inte kan skilja på om det är ångest eller om trycket över bröstkorgen som smärtar värre än ångest faktiskt har med virus-eländet att göra. Att jag inte kan andas så bra. Andningsövningar – som är rekommenderade. 3-5 gånger in genom näsan och ut genom munnen med läpparna lätt i hur. 3-5 vanliga andetag. 3-5 andetag in genom munnen och öppna munnen och blås ut som om du andas mot en spegel. Det finns andningsövningar till allt. Även Covid-19. Och det fungerar ju även till ångest. Det lättar lite, men trycket finns där ändå.
Min krassliga period började i mitten av mars där jag först fick lätta symptom av snuva, ont i halsen. Därefter utvecklades detta till vad jag tänkte var kraftig astma (mina astmamediciner fungerade hjälpligt). Det tog en vecka att få vad jag upplevde bra effekt av medicinerna. Efter ett par vecka hemma varav jag jobbade hemifrån en av dessa – tillbaka till jobbet några dagar och sedan fick jag ökande snuva igen och mer ont i halsen. Jag vet att någon gång i samband med att jag återvände till jobbet (utanför arbetstid) träffade jag någon som visade sig vara Covid-19-positiv lite senare, men idag tänker jag att det nog finns en sannolikhet att jag redan var smittad. Hur som helst så blev jag återigen hemma, men jobbade hemifrån. Stannade hemma en vecka och återvände efter påsk till jobbet – lite tveksam, men tyckte att symptomen var borta. Maten smakade inte något över huvudtaget. Men utöver det. Dock måste utevistelsen ha satt igång snuvan igen. Det var den 14/4-2020. Nu fattades beslut att jag skulle testas. Jag blev testad och dagen efter fick jag resultat positiv. Det är 1 1/2 vecka sedan nu. Då började jag skriva en liten kommentar dagligen på facebook. Informerade om att jag är smittad. Men kommentarerna har formulerats för att lotsa mig själv igenom en ångest/en oro som funnits inom, men formulerade för att visa hur detta hanteras istället för att sätta ord på känslan och tankarna. Under ytan kan man säkert läsa mellan raderna om man vill.
Jag har inte varit överdrivet orolig – åtminstone inte hela tiden. Jag tänker att jag varit orolig och har haft och har viss oro/ångest fortfarande. Men det vore nog inte helt mänskligt annars. Dock var jag inte riktigt beredd på de tankar som rörde döden och risken/möjligheten att dö/gå över på andra sidan på Rasmus änglavingedag. Det skrämde mig ytterligare. Jag vill leva. Jag kommer att fortsätta leva. Just nu mår jag bättre och smaken börjar komma tillbaka vilket leder till att jag faktiskt börjar våga tänka att jag börjar bli frisk. Men tänk om … om inte om fanns …
Jo, jag är också människa.