Idag har jag varit i Sundsvall tillsammans med En*, Je*, El* och Me*. Vi hälsade på min son De*, mamma/mormor/gammelmormor och vi åkte förbi Rasmus grav. Vi har haft en intensiv men bra dag, blev bjudna på väldigt god mat (fick receptet så det ska läras ut till maken S* som oftast lagar maten).
Rasmus grav var vi till (se bilder – den ena är efter att jag har vattnat och sköljt av stenen vilket ledde till att texten inte syntes.)
Det är lite blandat vad gäller att åka till graven för mig. Jag känner att Rasmus inte riktigt är där, han är i mitt hjärta, ytterst hos Gud, så som jag ser på Gud. Men hans kropp ligger där. Hans och ett antal småbarn till. Fler gravar har tillkommit till höger om hans gravsten (det är 3 eller fyra gravar bredvid honom åt vänster). Det känns så svårt att veta att det blir fler gravar för det innebär att det är ett växande antal föräldrar som drabbas av den smärtsamma förlusten. Det är det ju hela tiden, dagligen … någon som förlorar sitt barn på något sätt. Men det blir påtagligt när man ser gravar bli fler. Men jag minns min Rasmus som den lilla glada kille han var och han skulle vara 21 år nu. Jag undrar hur han hade sett ut, vem han var lik och allt det där. Men … det får jag aldrig veta. *Lill-älsklingen – Jag älskar dig!*.
Jag lägger upp en bild på mig och Dennis också. Behöver hälsa på oftare *miss him*