I was almost blind but now I see!

Kontaktlinserna kom tydligen in på en lördag till Specsavers. Har varit och hämtat dem och satt i dem och jag måste säga att det är en annan upplevelse att skriva och läsa helt plötsligt. De andra gångerna jag har fått nya linser så har jag haft en lång period där endast glasögon använts. Nu har jag envisats med att ha mina gamla styrkor på linserna men ändå haft linserna vilket gör att jag direkt noterar skillnaden på styrkorna utan att ögonen ska vänja sig vid själva linserna som progressiva. AVSEVÄRT bättre syn!! Jag vågar chansa på att se och kunna läsa med endast linserna utan billiga läsglasögon. Tror att min synnedsättning har påverkat mig på flera plan (eftersom det inte är enbart linserna som ögonen behövde extra hjälp med.

Imorgon är jag mötesledare i kyrkan och det ska bli roligt. Jag har gjort mötesplanen, men har att fundera lite på inledningsord. Kommer att försöka vara ganska fri och lyssna inifrån vad som ”hjärtat talar”. Men lite stödord ska jag ha (Inte manus).

Veckorna går

Och det snabbt!! Inga nya kontaktlinser denna vecka, men jag kämpar på med de som är för svaga och lägger på billiga läsglasögon för förstoring för att underlätta just nu. Får väl de nya på måndag eller så (hoppas jag). Annars får jag nog be dom kolla att de faktiskt har blivit beställda! Alla kan ju göra en miss. Året som kommer inser jag att det kommer att bli en del förändringar i vad jag ska göra i behandling. Det blir sannolikt grupper också, vilket blir utmanande men lärorikt och roligt. Jag kommer ju att klara det när jag väl börjat!

I helgen kommer jag att vara mötesledare i kyrkan på söndag, så en stund imorgon får användas till att förbereda mötesplanering. Jag ska försöka läsa på lite grann i någon bok, ska nog även ta och packa en kartong med böcker som jag vill ha till jobbet.

Kärt besök – syn mm

Har haft kärt besök i helgen av P (min 26-åriga son) och Jo* (S’s 30-åriga son). Det har varit intensiva timmar de timmar de spenderade här, men inte så mycket umgängestid då de hade annat att göra. Roligt har det varit att de kom hit och sov över dock. Jag har annars tagit det ganska lugnt i helgen.

I fredags var jag hos optikern och fick synen kollad. Försämring både på kontaktlinsstyrka och glasögonstyrka – varav effekten av det förstnämnda är värre för min syn än glasögonen. Jag envisas dock med att ha mina gamla linser till de nya kommer för att göra ögonen vana vid kontaktlinser så att jag kan märka positiv effekt när jag får mina nya linser. Jag behöver nya glasögon men det får vänta åtminstone en liten period.

Ikväll har jag fått för mig att se på film via netflix och samtidigt skriver jag här och slökikar på datorn. Imorgon jobb igen. <3

The rain keeps falling – Andrew Peterson

I tried to be brave but I hid in the dark
I sat in that cave and I prayed for a spark
To light up all the pain that remained in my heart
And the rain kept fallingDown on the roof of the church where I cried
I could hear all the laughter and love and I tried
To get up and get out but a part of me died
And the rain kept falling downWell I’m scared if I open myself to be known
I’ll be seen and despised and be left all alone
So I’m stuck in this tomb and you won’t move the stone
And the rain keeps fallingSomewhere the sun is a light in the sky
But I’m dying in North Carolina and I
Can’t believe there’s an end to this season of night
And the rain keeps falling down
Falling down
Falling downThere’s a woman at home and she’s praying for a light
My children are there and they love me in spite
Of the shadow I know that they see in my eyes
And the rain keeps fallingI’m so tired of this game, of these songs, of the road
I’m already ashamed of the line I just wrote
But it’s true and it feels like I can’t sing a note
And the rain keeps falling down
Falling down
Falling downPeace, be still
Peace, be stillMy daughter and I put the seeds in the dirt
And every day now we’ve been watching the earth
For a sign that this death will give way to a birth
And the rain keeps fallingDown on the soil where the sorrow is laid
And the secret of life is igniting the grave
And I’m dying to live but I’m learning to wait
And the rain is fallingPeace, be still
Peace, be stillI just want to be new again
(Peace, be still)
I just want to be closer to You again
(Peace, be still)
Lord, I can’t find the song
I’m so tired and I’m always so wrong
(Peace, be still)
Help me be brave tonight
Jesus, please help me out of this cave tonight
(Peace, be still)
I’ve been calling and calling
This rain just keeps falling
(Peace, be still)
I’ve been calling and calling
But this rain just keeps falling and falling
(Peace, be still)
Is it You
Is it You
(Peace, be still)
Is it true
Is it You
(Peace, peace)Källa: MusixmatchLåtskrivare: Andrew Peterson

Rättvisa/svartsjuka

Jag talar inte om svartsjuka mellan partners i detta fall, för hemma hos oss finns inte den ingrediensen. Vi litar på varandra. Men mellan barnen till föräldrar och de syskon som finns.

Exempelvis: Det utspelar sig då och då och inte från väntat håll alla gånger. De som inte får så mycket uppmärksamhet alls borde vara de som öppet reagerar mer, men ibland är det alldeles tvärtom. Av orsaker som faktiskt är legitima på ett plan men grundar sig i forntid.

Det känns svårt ibland denna balans att vara mor, till vuxna barn, varav den som får mer uppmärksamhet (om än inte alls överdriven, men av naturliga orsaker att hen bor närmare geografiskt). reagerar över att det prioriteras olika baserat på huruvida jag har träffat något annat barn vid avsevärt färre tillfällen än hen. Jag som mor till vuxna barn som varande vuxen själv ska inte egentligen behöva ha dåligt samvete i det läget. Avsikten är kanske inte att ge dåligt samvetet eller skuldkänslor utan att påtala det egna behovet av mig i någon insats för egen skull.

Ur det sammanhang jag har levt i så har jag inte kunnat förvänta mig ”barnfria helger” eller att kunna gå på aktiviteter som jag inte kan ta med barnen till. Det har inte funnits någon självklar person i min närhet som jag kunnat fråga och för mig har det inte varit ett egentligt problem.

När man skaffar barn så tar man på sig ett ansvar. Ibland kan omgivningen ställa upp beroende på egen ork eller egen vilja, men ibland behöver man annat som ex. återhämtning, eller vara fri att göra något med någon annan när och kär. Innebär det att man älskar den ena mer än den andra, eller sätter sig själv först och om det handlar om att sätta sig själv först, är det inte okej i viss mån att man i vissa delar av livet behöver just det?

Jag älskar alla mina barn och jag älskar alla mina barnbarn. Jag säger mig inte vara en superbra mor, jag har gjort många fel genom mitt föräldraskap. Jag lyckas inte förmedla i handling alla gånger att jag älskar dem – i dagsläget mycket pga geografiska omständigheter. Jag har i princip inte träffat två av mina barnbarn, men det är inte det barnet som protesterar direkt till mig även om jag förstår att hen har tankar om det ibland. Det är det barn som bor närmast som gör sig mer hörd. Den ekvationen blir svår.

Jag ställer upp i mån av ork och så långt det inte stör jobb och återhämtande aktiviteter. De gånger jag ställer upp är det roligt. Barnbarnen har olika personligheter och det är det som gör dem till just den de är. Jag tycker om alla sidor av barnbarnen. Villkorslöst och det handlar inte om att de är krångliga.

Tankar från en mamma/mor-/farmor en lördag.

Att jobba

Jag har problemlösning i huvudet vad gäller rutin och struktur för jobbet. Behöver organisera mitt arbete bättre. Mer struktur och upplägg för hur jag ska använda tiden. Jag behöver dessutom komma in i rätt flow. Det blir lättare snart när vi går över i det nya arbetssättet. Jag kan det arbetssättet, men när man en gång glidit lite ur det så är det svårt att vända. Men däremot inte omöjligt. Kanske bättre att tala om att det är lättare att bli fast i det traditionella arbetssättet som jag blev skolad i. Jag vet vad jag vill uppnå och ska se till att skapa en plan för hur jag ska uppnå det så snart som möjligt.

Sundsvall

Idag har jag varit i Sundsvall tillsammans med En*, Je*, El* och Me*. Vi hälsade på min son De*, mamma/mormor/gammelmormor och vi åkte förbi Rasmus grav. Vi har haft en intensiv men bra dag, blev bjudna på väldigt god mat (fick receptet så det ska läras ut till maken S* som oftast lagar maten).

Rasmus grav var vi till (se bilder – den ena är efter att jag har vattnat och sköljt av stenen vilket ledde till att texten inte syntes.)
Det är lite blandat vad gäller att åka till graven för mig. Jag känner att Rasmus inte riktigt är där, han är i mitt hjärta, ytterst hos Gud, så som jag ser på Gud. Men hans kropp ligger där. Hans och ett antal småbarn till. Fler gravar har tillkommit till höger om hans gravsten (det är 3 eller fyra gravar bredvid honom åt vänster). Det känns så svårt att veta att det blir fler gravar för det innebär att det är ett växande antal föräldrar som drabbas av den smärtsamma förlusten. Det är det ju hela tiden, dagligen … någon som förlorar sitt barn på något sätt. Men det blir påtagligt när man ser gravar bli fler. Men jag minns min Rasmus som den lilla glada kille han var och han skulle vara 21 år nu. Jag undrar hur han hade sett ut, vem han var lik och allt det där. Men … det får jag aldrig veta. *Lill-älsklingen – Jag älskar dig!*.

Jag lägger upp en bild på mig och Dennis också. Behöver hälsa på oftare *miss him*

Till Sundsvall

Imorgon åker vi till Sundsvall, Je*, Me*, El* jag och En*. Vi åker och ska hälsa på min mor som fyllt 70 år samma dag som min En* fylllde 18 år.

Vi hälsar även på De*, min son snart 28 år. Ska även svänga förbi Rasmus grav.