</br
Det var en morgon, en helt vanlig morgon.
Telefonen ringde, det var din far.
Jag visste … något är det
något som inte stämmer.
Du låg inte hos mig
Du ammade inte
Jag kände inte din
varma kropp mot min
Jag visste och jag
skyndade upp för att
svara i telefonen
sköt bort tanken
men oron gnagde
ångesten kröp
Vi avbröt samtalet
Jag närmade mig sovrummet
Det kröp i kroppen
tankarna snurrade
bara inte
Men så var det
Du var redan kall
Dina andetag var
för alltid borta
Ditt hjärta skulle
aldrig mer slå
Jag visste men jag
ville inte tro
Ramaskri inom
som inte fick
luft
Tiden stod still
och den var
kolsvart
</br
</br
Du var en liten ängel som kom till oss.
Sedan stannade en liten stund.
Du var en sprallig,
glad liten kille.
Sedan log du,
och vinkade.
Innan du
vände om.
</br
</br
Idag 20 år senare åkta jag och din storasyster och tände ljus för dig.
På något sätt har det faktum att jag har ”hållit en ängel i min famn” skapat en väg genom ett stort lidande, men det lidandet har jag lärt mig så oerhört mycket av, när jag väl tillät mig att acceptera det som inte gick att förändra. När jag började göra förändringar på det jag istället kunde förändra.