För 6 år sedan drygt (mitten av januari) började en ny epok i mitt liv. Nya friska tag fast besluten att jag till sist skulle ta mig igenom en utbildning som gav möjligheter till ”fast jobb”. I fem år kämpade jag i med och motgång för att ta mig igenom alla kurser med godkänt betyg. Jag hade bestämt mig för att krascha alla livsregler om att jag ”aldrig skulle kunna ta mig igenom” en högre utbildning. Jag har tagit mig igenom dessa 5 första år. Det närmar sig 1 års slutförd PTP-tjänst också nu. Därmed dags att söka min legitimation på onsdag 21/2-18. Dessa livsregler och slutsater har minskat i styrka. Tappat trovärdighet. Ja visst finns viss osäkerhet på mig själv kvar, men det tror jag alla har av och till på livets bana.
Jag är ganska nöjd med det jag har lyckats med. Jag är främst nöjd med att jag höll ut och fortsatte genom hela utbildningen trots pendlarstiden (5,5 timmar) varje dag. Det var inte alltid särskilt lätt. Det hade nog varit lite lättare om det hade varit lite närmare hemmaplan för då hade det inte krävt fullt så mycket energi. Men det fungerade. Jag är så tacksam till min familj som har varit förstående, uppmuntrande hela tiden. De har förstått att ur det faktum att jag varit borta mycket kommer i slutänden, på lång sikt, en sannolikt tryggare tillvaro med en mor/fru som har en tillsvidareanställning (fast anställning).
När jag började på psykologprogrammet var egenterapi obligatorisk och skulle vara kopplat till professionen och förbereda mig. Det har varit nyttigt och givande, ibland jobbigt, men samtidigt så har jag fått en känsla för vad det innebär att sitta på ”andra sidan” och vara klient/patient. Jag har lärt mig mycket om mig själv under min tid på psykologprogrammet. Har lärt mig ännu mer under mitt snart genomgångna PTP-år.
Nu har jag ett par arbetsdagar kvar, innan jag ska skicka in min ansökan om leg. Sedan är det ”bara” att vänta. Fram till leg. är godkänt och utfärdat är jag på förlängd PTP.