När barn blir ungdom påbörjas en frigörelseprocess som sannolikt har pågått under hela deras liv. Ju fler det finns inblandade i en familj, ju fler kan ha viss påverkan i barnens liv. De äldre syskonen kan påverka i stort och smått. Är familjen uppbyggd ur två eller fler förhållanden blir det mer komplicerat. Det är mindre lätt att vara ”bonusförälder” och samtidigt ha barn med ”bonusbarnets” ena förälder. De gemensamma barnen påverkas av ”bonusbarnen”, kanske i högre grad, om ”bonusbarnen” inte respekterar varken den egna förälderns eller ”bonusförälderns” gränser. Detta ligger till grund för konflikter mellan bonusbarn/bonusförälder men även mellan det gemensamma barnet/föräldrarna och ifrån början kan det vara ”bonusföräldern” som inte accepterat förälderns gränser (befintliga eller till synes obefintliga) för hens barn. Det kan handla om små saker som att färga håret eller ”värre” saker som att bjuda minderårig på alkohol mot det barnets förälders/föräldrars regler/gränser. Det är ändå svårt att hantera. Sådana situationer har vi haft några i våran familj. Jag har ju varit gift två gånger (olika män) och fått barn i båda äktenskapen. Min nuvarande man har också barn sedan innan. Det är inte lätt att vara förälder, men det är ännu svårare att vara bonusförälder. Det är ju faktiskt så att det mest bara är föräldern som har mandatet inför barnet. Bonusföräldern är de-fakto inte förälder till bonusbarnet. Det behövs därför tydlighet, tålamod, gränser, kärlek, värme mellan föräldrarna/bonusföräldrarna för att det ska bli så bra som möjligt. Ytterst sett är det således ändå föräldrarnas/bonusföräldrarnas ansvar. Och de är ju dubbelt så många sammanlagt som i kärnfamiljen. Det blir mer komplicerat så. Samtidigt som det ger mångfald och möjligheter för barnen som inte de hade fått annars, att lära sig viktiga relationella aspekter. Det finns fördelar med dessa familjeuppsättningar, men det är mer komplicerat för att det inkluderar fler personer.