18 år

Det är 18 år sedan jag låg på förlossningen och senare på dagen på BB. Då var Rasmus nyfödd och jag trodde fortfarande naivt att det bara var andra som drabbades av att förlora sina barn i PSD eller av andra orsaker. Varför skulle jag vara unik nog för att inte drabbas? Denna dag för 18 år sedan innebar att jag skulle vara skild från de övriga fyra barnen i 72 timmar också eller kanske lite till, eftersom alla de övriga barnen hade vattkoppor hemma och de fick ju självklart inte komma in på BB. Pappan var till största delen hemma och tog hand om barnen och jag var med Rasmus på BB. Denna förlossning – efteråt. Det var första gången jag någonsin börjat störtblöda efteråt så pass att jag fick ringa på klockan. Jag fick en spruta och man masserade magen. Allt var lite annorlunda denna gång jämfört med övriga gånger. Detta var sista gången jag skulle få barn … trodde jag då. Vi var en lycklig familj, väl förunnad med fem barn. Det kom två barn efter Rasmus med en annan far.

Jag minns denna dag med lycka. På ett sätt tyckte jag att det skulle bli skönt att vara på BB och ha en del ensamtid.