Julen närmar sig. En tid som ska färgas av familjegemenskap, kärlek, närhet, trygghet, glädje, tro, hopp osv. Jag gör vad jag kan, men min uppväxts dagars upplevelse av julen finns alltid kvar. I början av barndomen var julen något jag såg fram emot, men från 7 års ålder och uppåt tappade jag mer och mer hoppet, värmen, tryggheten med juletiden. Julen blev en tid av hopp som kraschades av konflikter. Konflikter som växte under kvällen och blev som värst sen kväll och in på natten. När jag var tonåring var julen en traumatisk upplevelse. Till saken hör att det vanligen var så att min mor hade depressionsepisoder under senhösten och ofta sträckte depressionerna sig över hela julhelgen och framåt. Hon hade en önskan om en mysig och trygg jul. Det hade min far också. Deras intentioner var goda. Det som ställde till det var väl en kombination av mammas mående, pappas oförståelse inför hennes mående och alkohol. Det fanns alltid alkohol med i bilden, kanske speciellt under jul och nyhår men även vanliga helger. Med tanke på effekterna av alkoholen borde egentligen båda två ha insett att de kanske skulle ha låtit bli spriten. Men de ville slappna av och julsnapsen var en del av det. Om allt hade stannat med julsnapsen hade det nog inte varit ett problem. Men det stannade inte där utan det fortsatte med groggar. Kvällen började ofta lite mysigt. Men sedan blev pappa mindre skärpt och mamma likaså vilket gav att hennes känslor började komma ut mer okontrollerat. När så skedde blev det ofta konflikter som kunde börja med ett skämt som mamma förståeligt nog blev sårad av (kan jag se idag).
I föregående inläggs dikt har jag försökt förmedla känslan som jag kände och upplevde med min dåvarande ålder och min dåvarande förståelse (som ungdom) för vad som skedde. Barn lever med rädsla över julens effekter, ofta blandat med hopp om att det inte ska bli som förra julen. Men hopp som byts ut av besvikelse och uppgivenhet varje jul och i värsta fall många fler helger på ett år. För min del upplevdes nästan varje helg som konfliktrik men att det fanns vissa helger som blev ännu värre, julen var en av dessa helger och nyår var nästan ännu värre då det var ”de vuxnas helg”.
Varken mamma eller pappa ville ha det så här egentligen, men när de kom in på kvällen var det så det blev. Om de inte hade druckit hade det med största sannolikhet inte blivit fullt så allvarligt. För allvarligt blev det. Jag tror inte ens att minnet finns kvar för allt som faktiskt hände – inte hos mamma. Pappa dog ju förra våren, men jag tror inte han mindes sin delaktighet heller. Det är aldrig ens fel.
I dessa konflikter drogs ofta jag in i en medlarposition som jag inte ville/skulle ha. Jag bekräftade oftast den vars reaktioner jag var mest rädd för … Vilket gjorde att en potentiell konfliktsituation dök upp mellan mig och den andra personen. Vilket gjorde att trots att konflikterna inte ens skulle ha drabbat mig så kände jag mig ansvarig för att jag ”ljög” för att undvika reaktionerna som skrämde mig mest. Jag har sedan levt många år med skuld, skam, över att jag alltid ”agerade fel”. Jag kunde inte göra ”rätt”. Om jag hade gjort ”rätt” så hade konsekvenserna blivit större. Men skulden och skammen har varit ”min att bära” alla år.
Jag agerade utifrån omständigheterna funktionellt för stunden med min unga ålder.
Till alla föräldrar som dricker alkohol under jul och nyår, men även andra helger. Sätt stopp för ert drickande innan det får konfliktartade konsekvenser eller andra oaktsamma effekter. Eller ännu hellre – ge era barn och er själv en vit jul. Det är viktigare än alla julklappar i världen.