Terrorn i Frankrike

Jag som många andra sitter idag med tv på och lyssnar på informationen kring de terrorattentat som genomförts i Frankrike. Mina tankar går ut till det franska folket och alla drabbade, direkt och indirekt. Indirekt är vi alla drabbade på så sätt att vi kanske inte ska vara naiva och tro att detta inte kan hända oss i Sverige. Det kan hända oss i Sverige. I Sverige och i alla andra länder ökar dessutom risken för att rasistiska åsikter och beteenden ska öka. Det är inte svaret på detta enligt min mening. Religionen är inblandad på så sätt att människor i olika extrema och fanatiska grupper tolkar skrifterna på ett sådant sätt att det rättfärdigar att döda människor som är oskyldiga. Men kvar står ändå att en majoritet muslimer anser inte att detta är rätt. Precis lika lite som en majoritet kristna tycker att det är okej att döda oskyldiga människor. Det är alltså människor … och inte någon Gud som bestämt sig för att det är så det ska vara.

Så vad ska vi göra? Våld föder våld. Vi har en hel flyktingström som kommer in i Sverige och det spekuleras om att IS-människor finns med bland flyktingarna. Vi har inga garantier för att det är så, inte heller för att det inte är så. Vi vet inte. Men det är fortfarande människor, inte alla, som genomför dessa hemska dåd. Det går inte att generalisera till araber och muslimer helt. Det gäller inte alla araber och muslimer och det kan finnas de av de folk kallar för ”våra egna” som har anslutit sig till detta hemska. Det hjälper inte att vi skapar grupper av liknande slag som gör sig redo att göra lika mot dessa människor. Internationellt måste vi göra något, men det ska vara förenligt med lagar, mänskliga rättigheter.

Mina tankar går till Frankrike, alla drabbade både direkt drabbade och indirekt drabbade.

Kärlek!<3

Julen närmar sig

Julen närmar sig. En tid som ska färgas av familjegemenskap, kärlek, närhet, trygghet, glädje, tro, hopp osv. Jag gör vad jag kan, men min uppväxts dagars upplevelse av julen finns alltid kvar. I början av barndomen var julen något jag såg fram emot, men från 7 års ålder och uppåt tappade jag mer och mer hoppet, värmen, tryggheten med juletiden. Julen blev en tid av hopp som kraschades av konflikter. Konflikter som växte under kvällen och blev som värst sen kväll och in på natten. När jag var tonåring var julen en traumatisk upplevelse. Till saken hör att det vanligen var så att min mor hade depressionsepisoder under senhösten och ofta sträckte depressionerna sig över hela julhelgen och framåt. Hon hade en önskan om en mysig och trygg jul. Det hade min far också. Deras intentioner var goda. Det som ställde till det var väl en kombination av mammas mående, pappas oförståelse inför hennes mående och alkohol. Det fanns alltid alkohol med i bilden, kanske speciellt under jul och nyhår men även vanliga helger. Med tanke på effekterna av alkoholen borde egentligen båda två ha insett att de kanske skulle ha låtit bli spriten. Men de ville slappna av och julsnapsen var en del av det. Om allt hade stannat med julsnapsen hade det nog inte varit ett problem. Men det stannade inte där utan det fortsatte med groggar. Kvällen började ofta lite mysigt. Men sedan blev pappa mindre skärpt och mamma likaså vilket gav att hennes känslor började komma ut mer okontrollerat. När så skedde blev det ofta konflikter som kunde börja med ett skämt som mamma förståeligt nog blev sårad av (kan jag se idag).

I föregående inläggs dikt har jag försökt förmedla känslan som jag kände och upplevde med min dåvarande ålder och min dåvarande förståelse (som ungdom) för vad som skedde. Barn lever med rädsla över julens effekter, ofta blandat med hopp om att det inte ska bli som förra julen. Men hopp som byts ut av besvikelse och uppgivenhet varje jul och i värsta fall många fler helger på ett år. För min del upplevdes nästan varje helg som konfliktrik men att det fanns vissa helger som blev ännu värre, julen var en av dessa helger och nyår var nästan ännu värre då det var ”de vuxnas helg”.

Varken mamma eller pappa ville ha det så här egentligen, men när de kom in på kvällen var det så det blev. Om de inte hade druckit hade det med största sannolikhet inte blivit fullt så allvarligt. För allvarligt blev det. Jag tror inte ens att minnet finns kvar för allt som faktiskt hände – inte hos mamma. Pappa dog ju förra våren, men jag tror inte han mindes sin delaktighet heller. Det är aldrig ens fel.

I dessa konflikter drogs ofta jag in i en medlarposition som jag inte ville/skulle ha. Jag bekräftade oftast den vars reaktioner jag var mest rädd för … Vilket gjorde att en potentiell konfliktsituation dök upp mellan mig och den andra personen. Vilket gjorde att trots att konflikterna inte ens skulle ha drabbat mig så kände jag mig ansvarig för att jag ”ljög” för att undvika reaktionerna som skrämde mig mest. Jag har sedan levt många år med skuld, skam, över att jag alltid ”agerade fel”. Jag kunde inte göra ”rätt”. Om jag hade gjort ”rätt” så hade konsekvenserna blivit större. Men skulden och skammen har varit ”min att bära” alla år.

Jag agerade utifrån omständigheterna funktionellt för stunden med min unga ålder.

Till alla föräldrar som dricker alkohol under jul och nyår, men även andra helger. Sätt stopp för ert drickande innan det får konfliktartade konsekvenser eller andra oaktsamma effekter. Eller ännu hellre – ge era barn och er själv en vit jul. Det är viktigare än alla julklappar i världen.

Som barn/ungdom – i juletid

ihopkrupen – blöt jul

ihopkrupen och innesluten i mig själv
ser jag vilt flängande armar
hör högt sluddrigt gormande röster
och jag vet att snart byts glädjen ut
den byts ut mot höga skrik

ihopkrupen och innesluten i mig själv
sitter jag med knäna uppdragna till hakan
händerna för ansiktet och hör rösterna
höjas till skrik av ilska bord som skuffas
och glas som kraschas i golvet

ihopkrupen och innesluten i mig själv
sitter jag med knäna uppdragna till hakan
armarna håller hårt om knäna och det gör
ont i musklerna när jag tvingar sig att sitta
kvar biter ihop tänderna så att de gnisslar

ihopkrupen och innesluten i mig själv sträcker
jag ut handen tar en av julklapparna jag fick
tidigare på dagen innan julfyllan bröt loss
kastade den i golvet hårt och kallt och läpparna
darrade ögonen fylldes av salta tårar lät dem rinna

ihopkrupen och innesluten i sig själv hörde jag
mitt namn klumpen i magen spred sig till bröstkorgen
och jag visste att nu fanns bara lögnen kvar om
sanningen kom fram från mig var jag för evigt
fördömd och ingen sanning skulle vara värd något

jag gick innesluten i mig själv mötte kaoset
konflikten kastade glas på golvet den skrikande
rösten som krävde att jag skulle bevisa lögnen
sann och den andra som vädjade om att sanningen
skulle sägas och allt låg på mina axlar

2013-12-23, Junia