Jag inledde denna sida med att skriva på temat sorg, mer specifikt sorg efter ett barn som dött. Jag utlovade också fler teman. De teman jag hade tankar kring var ”mobbning”, med fokus på att bli mobbad under uppväxten, utanförskap samt hur det var att växa upp med en mamma med psykisk ohälsa och hur det har påverkat familjen och mig. Dessa båda teman är påbörjade, men de har varit svåra att börja skriva kring eftersom jag vill att det ska finnas en balans. Samtidigt tror jag att man blir hjälpt av att läsa om andras erfarenheter om man lever med liknande omständigheter själv.
Det sägs att jag är stark. Men jag har alltid reagerat med att känna att jag faktiskt inte är stark, jag har känt mig svag till stor del genom mitt liv. Numera kan jag ta till mig att jag har varit stark även om jag känner mig en aning obekväm med det … Men om en annan hade berättat om sin livshistoria och den personen har levt med samma erfarenheter som jag har levt igenom skulle jag tycka att den personen är stark. Men inte jag. 🙂
Det sägs att jag är duktig. Det ordet har jag problem med. Det ska betyda något positivt. Jag var inte ”duktig” i skolan på så sätt att jag fick höga betyg när jag växte upp. Jag var duktig på att gå till skolan. Jag hade möjligen kunnat få höga betyg om det hade varit lugnt hemma och jag inte hade varit mobbad. Orken fanns inte. En människa klarar bara så mycket. Jag har egentligen aldrig fått höra att jag är duktig under uppväxten. Någon sa att jag var intelligent när jag var i 20-årsåldern, men samma person kritiserade mig väldigt mycket i annat, praktiskt så jag kunde inte ta till mig det. De sista åren har fler och fler sagt att jag är duktig och någon har uttryckt att jag alltid har varit duktig. Numera börjar jag kunna ta emot det, men det sitter ganska långt inne. Duktig – ett positivt ord. Men för mig var det förenat med krav och ångest och något jag inte ”klarade av”. NUMERA börjar jag ta till mig att jag nog är duktig eftersom jag har lyckats med studier och kommit in på ett program med höga antagningspoäng. OM det hade gällt någon annan hade jag tyckt att den var duktig. Men inte jag. 🙂
Jag lär mig. Jag inser att jag är stark, kanske till och med mycket stark. Jag inser att jag är duktig.
Men att inse och känna är två olika saker. Jag är på god väg åt det hållet. Men jag är inte där riktigt än. Det får ta tid.