Vi har alla ups and downs i livet. En del av dessa ups and downs får en att sluta göra saker som är bra för oss. Ibland är det också lätt att fastna i dessa mönster. En del av dessa ups and downs ger så mycket känslor av olika slag: ångest, ledsamhet, sorg, ilska, glädje osv att vi ökar vissa beteenden för att minska känslan som vi vill slippa. Det leder oss in på mönster som till slut stressar oss och vi kommer med båda dessa vägar in i onda cirklar som egentligen bara ger oss mer av det vi inte vill ha. Detta gäller alla människor någon gång eller flera under en livstid. Jag tvivlar på att det finns någon som aldrig någonsin fastnar i negativa spiraler. Det finns skillnader, gradskillnader. En del människor ter sig ha det i sig att inse vad som behöver förändras i tid. Andra behöver hjälp att ens inse att något behöver förändras. Alla är vi människor och på något plan kan vi alla förstå varandra genom att bara vara människa och medkännande och inkännande sådan. På så vis kan vi hjälpa varandra framåt, vidare, hjälpa varandra att anpassa oss, acceptera saker som är svåra för oss att acceptera och faktisk känna med oss själva.
En del kan någon gång under en livstid behöva mer hjälp än vad den vanliga medmänniskan/vännen kan ge. Då finns professionella såsom terapeuter och psykologer, kuratorer där redo att hjälpa den som behöver hjälp till nytt hopp, nya framtidsplaner. Samtidigt är det så otroligt många människor som än idag har det svårt med alls behöva professionell hjälp. Man vill vara stark. Klara sig själv. Kunna hantera livet så som det är på egen hand. Men är det ens realistiskt att tänka så? Har det inte i alla tider varit så att vi behöver andra människor för att klara av livets påfrestningar? Jag tror det.