Jag har tänkt på en sak den sista tiden. Ju mer vi älskar någon, ju ondare gör det om vi drabbas negativt på grund av något som har med den individen att göra. Kärleken till ett barn är svår att mäta. Den är så stor att den inte är mätbar. Kärlek är dessutom ett ganska abstrakt begrepp. ”Jag älskar dig till månen och tillbaks”. När ett barn dör smärtar det så att jag inte kan förstå hur det någonsin ska kunna smärta mer. Det smärtar så att man tappar känseln (antagligen ett fysiologiskt försvar) för att sedan börja få kännas mer igen, när vi kan bära smärtan.
Kärleken till en förälder håller oavsett vad som händer i livet, i alla fall enligt min erfarenhet. Det kanske är annorlunda för dig som läsare. Men visst är det väl så att de vi älskar mest kan såra oss värst? Vi får mer ont på insidan om någon vi älskar sårar oss, än om en vanlig vän eller bekant sårar oss. Så i den största smärtan finns den största kärleken. Så smärtar det så innebär det något negativt. Men samtidigt är det positiva själva kärleken, paradoxalt nog.