En vacker sång som Sonja Aldén sjunger.
Hon sjunger om sorgen/saknaden och om tystnaden som kan skölja över en när man lever ensam eller saknar någon speciell. Sanningen att man nu ska leva utan den personen. Det är inte regn som faller det är tårar som kan frysa till is på kinden av kylig vind. Tomheten inom som uppstår och det fattas en bit av hjärtat. Sången kan appliceras på oss alla var och en som på något sätt har förlorat någon de någon gång älskat, om de lever men inte finns i ens liv, eller om de dött tänker jag. Vacker sång!