Att hålla känslorna inom …

Jag såg på doktor Phil nu på morgonen. Två familjer som förlorat någon som var dem nära. Den ena familjen hade förlorat bror/farbror/svåger. Den andra hade förlorat sin son. Jag relaterar mest till den sistnämnda, men det har med att göra att det handlar om ett barn, en trettonåring. Trettonåringen hade blivit skjuten i ansiktet av en kompis. De var fyllda av skuld och skam av olika orsaker. Pappan hade svårt att visa känslor. Stora pojkar gråter inte – (men män gråter). Jag hör till de som faktiskt inte har gråtit så mycket över min sons död. Under många år satt jag fast i sorgen. Det är inte nödvändigtvis så att man måste gråta mycket men känslorna behöver få komma ut. Man behöver erkänna för sig själv att barnet inte kommer tillbaka, barnet har dött från jordelivet. Man behöver tillåta sig att känna känslorna och kanske till och med gråta.