Kinnekulle – Lisa Holm

När jag växte upp var mina föräldrar, min bror och jag oftast ute på semester på somrarna. Vi åkte flera gånger till en camping som hette Kinnekulle camping. Det är inte långt ifrån Blomberg. Det jag minns är att det var så fint där och mysigt och det var en helt annan känsla än vad som infann sig i min barndomsstad.

Jag förstår att den känsla av trygghet som beskrivits innan Lisa Holms försvinnande, nu är  som bortblåst. Idyllen är skadad. Skadad av ett brutalt mord. Lisas föräldrar och övriga anhöriga, Lisas klasskompisar och övriga vänner, hennes arbetskompisar lever nu i chock. Ingen kan sätta ord på vad de måste känna nu. De känslorna är svåra att beskriva. Jag har själv förlorat barn. Men jag kan inte hitta ord för vad jag känner bara genom att ha fått följa sökandet efter Lisa. Än mindre kan jag tänka mig att de anhöriga kan beskriva i ord vad de känner. Kanske har kroppen slagit av på ett sätt och förmågan att känna är bedövad för en tid? Eller kanske rasar känslorna omkring inom och försöker hitta en väg ut.

Ingen av oss kan helt förstå. Ingen av oss kan greppa det inträffade onda. Ändå har det hänt.

Vila i frid Lisa Holm!
Mina tankar går nu till de anhöriga och jag hoppas och önskar att de ska få bli lämnade i fred i sin smärta och i sin sorg, men även att människor som kan hjälpa och stötta kommer i deras väg. Människor som orkar lyssna. Människor som orkar bara finnas. Människor som tål att ilskan kan komma ut, förtvivlan …

Ta hand om er där ute.