Ibland slår det emot en. Den där sanningen att det finns två personer jag aldrig mer kan krama (i jordelivet), två personer jag aldrig mer kommer att prata med, träffa. Och vi umgicks för lite. Rasmus var ständigt hos mig förutom att han låg i sin säng den natt han dog. Men han fanns bara 3 1/2 månad. Pappa hade jag inte träffat på väldigt länge. Vi pratade flera gånger per år och när vi väl pratade, pratade vi ett bra tag. Men alldeles för lite tid spenderad tillsammans pga livets omständigheter. Detta för mig mer och mer in på min barndoms dagar. En barndom som inte var så lätt. Men som jag klarat mig igenom. Det finns en liten styrka inom mig, den som driver framåt som inte ger upp. Styrkan att hoppas på framtiden, se framåt om så bara en dag, men framåt. Samtidigt leva i nuet, stunden och vara accepterande och tillåtande mot mig själv. Ha lite Self-compassion.
I skrivande stund inser jag att det är den 7e maj. Rasmus begravning var den 7e maj. 17 år sedan jag gick in i kapellet och såg den lilla vita kistan längst fram med blomdekoration både på och framför. 17 år sedan jag gick in i ångesten och fastnade i den. Det är skillnad på sorg och sorg. Sorgen och smärtan efter Rasmus var hårdare, tyngre, mer chockartat och jag behövde lång tid för att kunna leva vidare. Överleva är en sak. Leva en annan.
Idag känns som en lite vemodig dag trots morgonsolen. Kanske påminner ljuset om mörkret?