Efter all aktivitet kring att tömma dödsbo, sälja bil mm, bouppteckning och begravning börjar dagarna formas om och alla tankar som snurrat runt i huvudet den sista månaden har lämnat mig lite andrum. Tomheten blir mer markant så. Nu har jag inte längre min far att ringa upp och kolla hur han mår. Han mår bra där han är, utifrån hur jag ser på det existentiella perspektivet. Jag kan slappna av och veta att vi till sist gav något fint, en lugn stund tillsammans med varandra under begravningen.
Prästen sa något så fint under och efter begravningen om att vi som vår fars barn har en annan sorts sorg. Vi sörjer inte endast att han har dött. Vi sörjer det som aldrig blev. DEt får ha sin tid.
Idag har jag pluggat lite om OCD, då vi har en dugga om det på tisdag. Det är intressant och lite annorlunda. Men jag har även tagit det väldigt lugnt. Ikväll ska vi till vänner och äta tacos. Det blir mysigt. Vänner som betyder mycket för oss och som nog alltid kommer att betyda mycket. De har ställt upp på olika områden väldigt mycket på ett otroligt altruistiskt sätt. Det är riktiga vänner.
Inom mig har ett lugn infunnit sig, utan ångest, utan spänning, bara lugn och harmoni. Det är så skönt att slippa stressa alltför tufft. För en tid.