Det är nu första maj! Vi var inte på majbrasa i går kväll. Jag var inte alls upplagd för det, inte maken heller och barnen var inte så motiverade. Kvällen var lugn och fick vara lugn.
Nu på morgonen när jag vaknade satte tankarna igång och snurra kring bouppteckningen. Så fungerar min hjärna när stressen har funnits i en speciell situation. När en person pratar väldigt snabbt, och det är något jag måste koncentrera mig på, blir min hjärna stressad och i värsta fall kan påslaget finnas där under ytan ett tag. Nu har ju livet varit rätt intensivt ett tag. Så mina tankar får snurra till det har varvat ned lite. Det som är av betydelse är om de får finnas där och det är tankarna jag fokuserar på, eller om de får finnas där men jag fokuserar på det jag håller på med och tankarna får passera – komma och gå.
Det som känns skönt är att jag faktiskt kan vara i stunden och vara medveten om det jobbiga men ändå fortsätta leva, inte bara överleva utan verkligen leva mitt liv. Jag har utvecklats väldigt mycket sedan jag var 28 år och min son dog. Kanske till och med mycket genom den erfarenheten. Kanske stämmer det långsiktigt att tunga, jobbiga, traumatiska upplevelser när man väl har bearbetat dem, gör en starkare, mer uthållig, mer tålmodig mot sig själv, mer accepterande och medkännande mot sig själv. Jo, jag vill nog påstå att det gör det.