En insikt om att jag har närmare till ledsamhetskänslor i den här sorgen jämfört med sorgen efter Rasmus, har träffat mig. Och jag tycker inte riktigt om insikten tror jag. Jag känner viss skuld över det. Men vad innebär det egentligen? Sanningen är ju att jag är och var ledsen över Rasmus död, men ledsamheten blev så tuff så den övergick till ångest, en ångest så stor att jag undvek det levande livet. Jag undvek inte livet, men jag levde det inte. Det är svårt att säga på något annat sätt. Idag har jag bearbetat otroligt mycket av sorgen efter Rasmus, men en ny sorg har äntrat mitt liv, förlusten av pappa som jag träffade alldeles för lite under mitt vuxna liv. Sorgen efter Rasmus blir levande i samband med denna nya sorg. Med skillnaden att dessa båda sorger faktiskt möts i ledsnad i stället för ångest. Det är ju idag, till skillnad mot för när Rasmus död tillåtet av mig själv att jag faktiskt får vara ledsen. När Rasmus dog, blev jag rädd för min egen ledsnad och jag gick in i det vanliga ”läget” att ”inte visa” vad jag känner. Ens för mig själv. Vem trodde jag då att jag kunde lura? Något såg alla runt omkring, men de såg inte de äkta känslorna. De såg den isolering jag hamnade i, på grund av den ångest som bosatte sig i min kropp. De såg en inaktiv individ, som låtsades vara glad och positiv. Men som innerst inne var ett gråtande litet barn, som bara inte vågade visa att hon behövde hållas om och bli tröstad. Idag försöker jag vara mer öppen med mina känslor, i rätt lägen … jag storgråter ju inte precis, knappt gråter, men jag tillåter mig att känna ledsnad och människor kan se att jag ser ledsen ut.
Jag ångrar att jag var så igentäppt och inriktad på att vägra visa vad jag kände när Rasmus dog. Det har troligen förvirrat många, speciellt mina nära och kära, men samtidigt var det så jag fungerade då, jag visste inget annat sätt. Jag accepterar att så var fallet men tar emot att jag faktiskt får gråta, inombords och även i passande situationer tillsammans med någon. Eller öppet i min ensamhet.
Det tjänar inte något till att gå och bära omkring på skuldkänslor för vad som hände och inte hände för 17 år sedan. Jag förlåter mig själv och jag inser att jag inte fungerade som jag skulle då, inser att de flesta föräldrar som förlorar barn, tappar greppet och fotfästet om funktionaliteter då.
Jag är ledsen, för att jag inte var där för pappa när han behövde mig. Jag är ledsen för att vi inte pratade mer än vi gjorde, att vi inte träffades. Men jag vet att han ville att jag skulle leva mitt liv och få det bra.
Jag är ledsen att jag stängde inne alla känslor, att jag inte lät känslorna komma ut när Rasmus dog, jag är ledsen att mina barn och övriga nära och kära någonsin behövde uppleva mitt mående och drabbas av dess konsekvenser. Men jag förlåter mig, för det var inte avsiktligt att någon skulle drabbas. Livet drabbade mig med döden och det vore konstigare om jag inte alls hade haft några reaktioner på det.
Jag tänker tillåta mig att vara ledsen när jag är det, men även att vara glad när jag är glad.