Månad: april 2015

Igår, den 29e april 2015 var jag och min bror på min fars begravning. Det blev en fin stund med Brothers in Arms (Dire Straits) som ingångsmusik, Like a Bridge Over Troubled Waters (Simon & Garfunkel) under tiden vi tog farväl, Candle in the Wind (Eric Clapton) som utgångsmusik. Vi hade även två psalmer. Prästen talade ett varmt fint griftetal för pappa och hade gjort det väldigt fint och genomtänkt.

När jag först kom in i kapellet fick jag en ångestkänsla och jag kände direkt att det var kopplat till Rasmus begravning. Det fanns lite tid kvar innan begravningen skulle börja så jag gick på toaletten och passade på att ta ett par lugna djupa andetag. När jag stod vid pappas huvudände och sa hejdå, var jag så nära tårarna som jag kan vara, men tillät mig bara att känna ledsamheten. Lät tårarna få finnas på insidan.
Att bara vi var där, kändes i stunden skönt, men samtidigt lite sorgligt för pappas skull. Men jag hade inte gjort annorlunda om jag hade fått tänka om. Jag tror inte att pappa ville att det skulle bli en större begravning.

Idag på morgonen ringde jag dock till pappas kusiner för att informera dem om vad som hade hänt eftersom dödsannonsen skulle komma ut i tidningen. Dagen idag har jag varit lite spänd till att börja med. Det var bouppteckning och det sista lite större momentet i denna resa. Det gick dock bra.

Efter att min bror åkte hem har jag landat lite mer i känslan och kunnat lyssna på sångerna som får vara pappas sånger. Eller, två av dem. Jag har lyckats ta det lugnt och slappna av.

Det är första gången sedan pappa dog den 25e mars 2015 som jag kan känna att jag riktigt har slappnat av. I takt med dem infann sig dock en tomhetskänsla. Jag har nu inte några större bestyr att ta tag i, bara se till att allt ekonomiskt blir klart med räkningar som ska betalas och deklaration osv.

FARVÄL FAR!

DU FATTAS OSS!

<3

En insikt om att jag har närmare till ledsamhetskänslor i den här sorgen jämfört med sorgen efter Rasmus, har träffat mig. Och jag tycker inte riktigt om insikten tror jag. Jag känner viss skuld över det. Men vad innebär det egentligen? Sanningen är ju att jag är och var ledsen över Rasmus död, men ledsamheten blev så tuff så den övergick till ångest, en ångest så stor att jag undvek det levande livet. Jag undvek inte livet, men jag levde det inte. Det är svårt att säga på något annat sätt. Idag har jag bearbetat otroligt mycket av sorgen efter Rasmus, men en ny sorg har äntrat mitt liv, förlusten av pappa som jag träffade alldeles för lite under mitt vuxna liv. Sorgen efter Rasmus blir levande i samband med denna nya sorg. Med skillnaden att dessa båda sorger faktiskt möts i ledsnad i stället för ångest. Det är ju idag, till skillnad mot för när Rasmus död tillåtet av mig själv att jag faktiskt får vara ledsen. När Rasmus dog, blev jag rädd för min egen ledsnad och jag gick in i det vanliga ”läget” att ”inte visa” vad jag känner. Ens för mig själv. Vem trodde jag då att jag kunde lura? Något såg alla runt omkring, men de såg inte de äkta känslorna. De såg den isolering jag hamnade i, på grund av den ångest som bosatte sig i min kropp. De såg en inaktiv individ, som låtsades vara glad och positiv. Men som innerst inne var ett gråtande litet barn, som bara inte vågade visa att hon behövde hållas om och bli tröstad. Idag försöker jag vara mer öppen med mina känslor, i rätt lägen … jag storgråter ju inte precis, knappt gråter, men jag tillåter mig att känna ledsnad och människor kan se att jag ser ledsen ut.

Jag ångrar att jag var så igentäppt och inriktad på att vägra visa vad jag kände när Rasmus dog. Det har troligen förvirrat många, speciellt mina nära och kära, men samtidigt var det så jag fungerade då, jag visste inget annat sätt. Jag accepterar att så var fallet men tar emot att jag faktiskt får gråta, inombords och även i passande situationer tillsammans med någon. Eller öppet i min ensamhet.

Det tjänar inte något till att gå och bära omkring på skuldkänslor för vad som hände och inte hände för 17 år sedan. Jag förlåter mig själv och jag inser att jag inte fungerade som jag skulle då, inser att de flesta föräldrar som förlorar barn, tappar greppet och fotfästet om funktionaliteter då.

Jag är ledsen, för att jag inte var där för pappa när han behövde mig. Jag är ledsen för att vi inte pratade mer än vi gjorde, att vi inte träffades. Men jag vet att han ville att jag skulle leva mitt liv och få det bra.

Jag är ledsen att jag stängde inne alla känslor, att jag inte lät känslorna komma ut när Rasmus dog, jag är ledsen att mina barn och övriga nära och kära någonsin behövde uppleva mitt mående och drabbas av dess konsekvenser. Men jag förlåter mig, för det var inte avsiktligt att någon skulle drabbas. Livet drabbade mig med döden och det vore konstigare om jag inte alls hade haft några reaktioner på det.

Jag tänker tillåta mig att vara ledsen när jag är det, men även att vara glad när jag är glad.

Nu är det bara några dagar kvar till begravningen. Den 29:e april är nästa onsdag och det år fredag nu. Dagen efter är det bouppteckning. All det där som har legat på mig den sista månaden, imorgon är det precis en månad sedan, kommer att minska. Har en hel del måsten att se över i helgen, som att skriva färdigt betalningsuppdrag för pappas räkningar och skicka in för betalning, men det ordnar jag i helgen. Måste sedan sätta mig och samla alla papper som ska med och visas upp så att de kan redovisas korrekt.

Vi har varit i barndomsstaden där pappa bodde, jag min man och vår dotter för att tömma lägenhet och garage. Det var en tuff resa. Men det gick. Trots att jag gav upp direkt jag kom dit.

De här sista dagarna har jag inte fullt så fullt upp som jag har haft till nu. Det har lugnat ned sig.

Vad känner jag? Jag har gått igenom många känslor tror jag. En tid innan lägenheten var tömd bestod min känslovärld av ångest, kraftig sådan. Jag lät den få vara sådan, accepterade att just nu är livet sådant och min reaktion är ångest. Hotet var att jag inte skulle hinna och orka och att jag absolut inte skulle klara kombinationen studier och allt detta. Jag har dock bevisat motsatsen för mig själv. Kursen som har pågått hela denna tid är nu klar och jag är godkänd till och med på tentan. Det är två duggor i en kurs jag inte vet resultatet på än. Dessa bör fungera senare dock och jag tror inte att båda blir total omdugga, kanske en, och möjligen kan det bli komplettering på nr. 2. Inte svåra egentligen. Men den första duggan var bara några dagar efter pappas död.

Jag har även varit ovanligt nära att känna ledsamheten. Ledamhet över vad som inte blev av, ledsamhet att pappa var så ensam, ledsamhet för personer han aldrig fick en relation med. Ledsen för att jag inte pratade oftare med honom, träffade honom mer och jo, lite skuld för det också. Jag är stolt över att vara hans adoptivdotter. Jag har inte skrivit det kanske, att han adopterade mig? Jag vet att han ville att jag skulle få ett bra liv, att jag skulle bli färdig med den utbildning jag går och det yrke jag valt. Jag vet för att han berättade det för mig. I slutet. När han låg på sjukhuset. Jag ska slutföra min utbildning och göra det så bra jag kan.

Det är ju bara en dryg måndad kvar till sommarlovet. Huj!!!

Det har gått två och en halv vecka sedan pappa dog. Begravningen blir den 29/4, vilket är Rasmus dödsdag. Allt är inte klart än. Jag har inte fått namnet på prästen, inte fått någon kontakt så sett och allt är inte bestämt kring begravningen. Jag har en del att få koll på inför bouppteckningen dagen efter begravningen också. 🙁 Det är mycket nu, plus att jag försöker hålla mig i fas med studierna också samtidigt. Inser att jag faktiskt bara är människa. Men jag vill ha det klart så att jag faktiskt bara får fokusera på skolan, barnen, familjen, sorgen. Det är tillräckligt.

Jag har dagar då jag är ledsen, jag har dagar då jag är spänd, nästan lite ångest och det får vara så. Jag har framtidshopp/tro, jag hoppas på en bra framtid. Jag ser fram emot dagarna, trots det jobbiga och jag äter, sover som jag ska. Det är det viktigaste. Studierna, jag hade kunnat haft bättre koncentrationsförmåga. Men … som sagt, jag är människa.