Jag har varit i uppväxtstaden i helgen i min pappas lägenhet. Det var jobbigt att gå in i den utan honom där. Det var jobbigt att se hur dåligt han måste ha mått. Det var svårt att gå till sjukhuset för att hämta hans saker. Det var svårt att rota i hans papper. Jag sov som jag skulle. Jag åt inte som jag borde första halvan av lördagen. Men sedan blev jag bjuden på mat av en gammal klasskompis. Jag strövade också igenom min barndoms bostadsområde. Det var skönt. Jag kom fram kl 21 på fredagen och kom hem på söndagen vid 15-tiden.
Vad kände jag. Hela fredagen innan jag åkte var jag gråtfärdig. När jag kom fram pendlade det upp o ned. Men mest ned. Konstigt nog inte så mycket ångest, bara lite låg. Lite ledsen. Men så måste det få vara just nu. Det är bra.