Idag har jag varit gräsänka. Ingen man hemma. Inga barn hemma. Bara jag, katterna och hundarna. Har suttit och samlat in alla artiklar jag behöver läsa för pågående kurs på surfplattan. Datorn blev lite tung att släpa på dagligen till universitetet men jag behöver ha något att läsa alla artiklarna på så jag slipper skriva ut exakt allt när det är mycket. Bara att kunna anteckna på föreläsningar är toppen om de går på svenska. Just denna kurs går på engelska.
Har massor att läsa och jag drunknar lite i det, så jag kommer inte riktigt igång. Men nu så har jag artiklarna på plattan. Bra!
Mindre bra är att vintern tillfälligt är tillbaka. Vårvädret hade hunnit komma och jag älskar våren, sommaren. Minus pollen. Men det finns ändå något fint med vintern också.
Det är mars och jag närmar mig april. Brukar vara en lite tyngre månad på året då min son dog den 29:e april 1998. Ofta är jag bara tröttare och mer energilös än annars och kommer på först i mitten av april vad det handlar om. Inte så mycket grubblerier längre. Men det som händer när jag kommer på vad det handlar om är att jag accepterar läget så som det är. Det går över. Det har blivit mycket lättare genom åren. Det är snart 17 år sedan. Jag är med i en grupp på Facebook Facebook. ”vi som förlorat barn VSFB” som fungerar som en stödgrupp. I perioder är jag där och skriver någon kommentar till föräldrar som nyligen förlorat barn. Eller föräldrar som upplever att de har fastnat i sorgen. Nu var det en tid sedan jag tittade in där regelbundet. Men det känns gott att kunna fungera lite som ett framtidshoppsgivande stöd där.
Nu kom familjen hem.