Vilket fokus man har är uppenbarligen viktigt. När jag är på min praktik har jag inte fokus på mig, min kroppssmärta eller vad som än kan finnas som stressar i hemsituationen. Då har jag ett fokus på andra personer, att hjälpa dem att hitta sig själv och sin egen väg. Jag noterar då knappt smärtan i axlar, nacke, rygg. Bara när jag har raster och då tänker jag på kroppshållningen, avspänningen och att inte sitta still för en stund. När jag är hemma, kommer smärtan och slår till och mitt fokus hamnar i alltför hög grad på hur ont jag har, var värken sitter och allt jag borde göra. När jag dessutom ska sluta röka, hamnar fokus på att inte röka och jag landar i soffan, som fastklistrad. Vad händer då? Värken ökar och jag ger upp icke-rökandet. ”För en dag. Det blir bättre imorgon.” Men imorgon blir det inte bättre.
A: ont i kroppen och trött
B: self-pitty och jag röker
C: utökad trötthet, utökad värk, sämre hälsa.
A: ont i kroppen och trött
B: Jag har ont och behöver förändra något. Jag behöver göra min avspänning, behöver fysisk träning och aktivitet, tänka på kroppshållning. Jag behöver låta bli cigaretterna för att de bara håller igång det smärtande systemet.
C: För en tid utökad trötthet, utökad värk men av en anledning, bättre hälsa och på längre sikt minskad värk, minskad trötthet.
Valet ju rent intellektuellt ganska enkelt, men i stunden görs det jag är mest van att göra. Dvs. väljer att fixa cigaretter och röka.
När jag skrev in Allen Carr’s instruktioner för ett par dagar sedan gav jag inte löftet om att aldrig mer röka. Mitt mål är att nå dit till den punkten att jag kan säga att jag aldrig mer kommer att röka.
Ikväll ska vi iväg och se på bio – The Hobbit. Det ska bli mysigt att göra något tillsammans hela familjen.
Jag funderade en del på fokus förut idag. Om man har fokus på kärlek, så inramar det kärlek till mina barn, min man och andra som är viktiga för mig. Vad jag ofta(st) förhandlar bort är kärleken till mig själv. En del av problemet ligger där. Det är dags att föra in detta fokus också.