Ikväll är det dagen före dopparedagen! Kvällen före julafton. Det är den kväll jag har beslutat att jag skall röka min sista cigarett. För vilken gång i ordningen har jag ingen aning om. Miljonte gången eller liknande. Jag behöver verkligen börja göra rätt val. Ett av dessa val som ger ett hälsosammare liv är att sluta röka. Ett annat val är att motionera. Ett tredje val är att tänka på mig själv med snälla tankar. Det är val vi gör i stunden, varje timma, varje dag som kan vara avgörande.
Jag beslutade detta igår eftermiddagen och har en person som jag skall rapportera till dagligen. Om rapport inte kommer, kommer personen att ifrågasätta vad som händer. När väl detta beslut fattades igår hade min älskade make redan köpt ännu ett paket cigaretter trots att jag sagt att han inte skulle. Det visade sig att när jag sa det hade han redan köpt. Så nu sitter jag här med ett paket cigaretter för mycket hemma. Några kvar i det paket som var befintligt igår. Bara det är ju lite komiskt. Jag kommer snabbt upp i en konsumtion på ett paket per dygn. Det jag hade igår är det fortfarande fyra cigaretter kvar i. Plus det paket min man köpt. Detta innebär för mig att jag måste avyttra ett paket (utan att det går upp i rök). Det tar emot. Men samtidigt har jag en känsla varje cigarett jag röker, att jag egentligen inte vill röka den, att jag röker upp den så fort som det bara går, att jag helst bara vill kasta bort den redan när jag tänt den. Det dröjer längre tid än vanligt innan jag tar nästa cigarett. Snacka om att fördröja åt motsatt håll. 😀
Jag har bestämt en sak tillsammans med ovan nämnda person igår. Jag tänker följa det beslutet. Om jag så skall förstöra ett helt paket cigaretter på kuppen! Jag vet att jag kan, jag har gjort det förut. Ändå är jag rädd. Rädd för att ta mig friheten från nikotinberoendet för att jag lika snabbt kan ta ett återfall. Så … vad göra åt den rädslan? Den sistnämnda rädslan – kan användas till att aldrig ta den där första cigaretten. Men rädslan för att ta mig friheten från nikotinberoendet i första taget kräver något annat. Jag har gått emot andra rädslor i livet. Jag har utsatt mig för allt jag varit rädd för (som jag är medveten om). Rädslan har minskat och försvunnit. Så kommer att ske även i detta fall. Jag har slutat röka förr men har alltid haft svårt för ”aldrig mer”. Jag vet ju att jag aldrig mer, om jag vill bli kvitt beroendet, kan ta ett bloss till. Ett bloss är för mycket och tusen cigaretter är då för lite.
Jag är rädd för att jag skall bli argare än vanligt, få mer humörsvängningar och bli mer irritabel. Sedan tidigare rökstopp vet jag att det är absolut inte sant. Men jag är mer äkta i känslan utan cigaretter, eftersom jag undviker att verkligen känna mina känslor med cigaretter. Så mitt liv som rökare är att leva en lögn. Ingen föddes till att bli rökare. Som en gammal vän sa: ”Om det hade varit meningen att vi skulle röka, hade vi haft en skorsten på huvudet. Det har vi ingen.”
Så vill jag leva lögnen eller vill jag ta abstinensen för en kort tid och leva ett sant och riktigt hälsosamt liv?
Jag väljer det sistnämnda.
Men jag är rädd och det får vara okej att vara det. Jag får svaja med i känslan och stanna i den tills jag vänjer mig. Och det är inte bara en känsla. Jag tenderar att röka när jag är arg, ledsen, nedstämd i allmänhet, irriterad, frustrerad men även när jag är glad, sprallig, lycklig, presterande osv. Jag tenderar att röka för att dämpa alla slags känslor. Utöver det tenderar jag att röka bara av ren vana. Inlärt beteende, som har lärts in sedan jag var tretton och i högre grad efter att jag blev 16 år.
Så jag har att lära mig att svaja med och acceptera att jag ibland är arg och hantera det, ibland är ledsen och får acceptera det och hantera ledsamheten, att jag ibland blir irriterad och hitta sätt att hantera det. Jag får tillåta mig att faktiskt vara äkta glad, lycklig och kanske lite sprallig. Att prestation fungerar bättre om jag inte röker, att inse det och acceptera det. Det är mycket jag skall lära mig, men jag har ju lärt mig nya saker hela tiden.
Att acceptera negativa känslor utan att ge upp. Att acceptera positiva känslor utan att få dåligt samvete.
Det är dags nu. <3