En helg av minnen

Det här har varit en helg av att minnas, min son i livet och min sons dödsdag – en helg där tankarna har gått lite för många varv av andra orsaker. Tiden finns för tankarna att komma och jag försöker att inte spela pjäserna i schackspelet. Alltså inte agera spelare som vill få de vita pjäserna att vinna över de svarta, utan vara själva schackbrädet där jag låter pjäserna spela sitt eget spel, de får finnas där de är. Jag svajar med i tankestormarna/känslostormarna. Men saken är att jag inte vill ha de där svarta pjäserna (tankarna/känslorna/minnena) … jag vill ha de vita pjäserna (tankarna/känslorna/minnena).

I livets bearbetningsprocess skalar man av ett lager på ett lager som gör ont. Snabbt hittas ett nytt lager som ser värre ut och som behöver skalas av för att inte göra ont, precis som när man skalar bort lager efter lager på en lök. Nu har jag hittat närmare det jag kallar för ”skuld- och skamlagret” på den sk. löken och det har jag svårt att skala bort. Det är ett segt lager, ”kniven” går som inte riktigt igenom …

Men jag måste ha skurit igenom, eftersom jag faktiskt inte riktigt hade insikt om vad jag egentligen kände skuld och skam för. Det bara fanns där. Nu tror jag att jag börjar få lite koll på det, men det känns inte så bra att ha den kollen. Därmed kanske det har legat gömt i skymundan – självbevarelsedrift – en sak i taget – när man är redo – jag är antagligen redo. Dags att sluta undvika.

Self-compassion – är jag inte så bra på – men en värderad riktning är ju att förbättra den förmågan.

Self-condemnation – är jag mycket bättre på. Men det är ju inte en bra värderad riktning att vara bättre på.

Acceptans – vissa sidor hos en själv är svårare att acceptera, oavsett i vilken fas i livet man befinner sig i. Acceptera livet som det blev … går an … men acceptera hur jag själv har agerat i olika situationer går mindre bra. Men det är dags att ta ett steg i den riktningen.

Har jag gått framåt och utvecklats så mycket som jag har gjort skall det nog fungera att ta sig framåt i detta också.

En helg av minnen som väckts upp, som täckts över i glömska och behöver adresseras. Så kan det vara ibland.

Jag är redo för det … det är första steget som är svårast … Sedan är det bara att svaja i stormen. Det är nog värre att stanna kvar i orkanens öga … eller vad tror du?