Isolering

Jag skrev i ett tidigare inlägg om styrka, att jag inom mig hade någonting som sa att jag måste vara stark i svåra situationer. Jag var inte alltid stark och det blev ett problem i och med min inställning till det. Om jag inte orkade visa mig stark, så visade jag mig i princip inte alls. Jag stannade hemma och gjorde inte många aktiviteter utanför hemmet. Om jag någonsin gick ut så var det bara för att ta mig till väninnan, A. Jag undvek att gå till affären, undvek att åka på stan. Det undvek jag länge. Orsaken var att jag inte visste om jag skulle kunna hantera att se vagnar med bebisar i utan att känslor tog över och känslor fick aldrig ta över. För att jag måste vara stark. Om jag efter några månader var med familjen ut på någon utflykt – så tittade jag bort så fort jag såg en barnvagn och om ögonen ändå föll på bebisen i barnvagnen eller bebisen i bärselen hos sin förälder så kunde jag inte sluta titta och känslorna började krypa upp till ytan. Då vände jag mig om, blundade, tog ett djupt andetag och lade på mig ett stort leende som skulle dölja känslan. Till en början medveten strategi men till sist blev det mer automatiskt. Jag började göra som jag antagligen hade gjort om jag aldrig hade förlorat barn, men för att vara stark. Dölja min svaghet (ledsenheten, sorgen, frustrationen, ilskan – ilskan att inte få ha Rasmus hos mig – inte att andra fick barn). Men inom mig återkom sorgen varje gång jag såg en bebis, jag var ledsen, arg, frustrerad, och hade fysiskt ont. Rädslan för att någon annan kunde drabbas, rädslan för att något av de andra barnen skulle dö. Katastroftankar. Men utåt visade jag ingenting.

Det blev under de första månaderna upp till ett par år mer tid än vanligt spenderad innanför lägenhetens väggar och medveten om allt jag borde göra om jag vore stark, gjorde att jag fick mer dåligt samvete, mer skuldkänslor. Starka mammor gjorde mycket för sina barn, tog ut dem på utflykter, spenderade tid på lekplatsen med dem, hade välstädade lägenheter, aldrig högar av tvätt – i mina ögon och jag orkade inte med. Så jag var svag och skammen växte, skuldkänslorna blev fler och större. Dessa känslor kan man ju använda för att motivera sig att närma sig sin värderade riktning, men då kunde jag inte det. De gjorde mig mer handlingsförlamad, mer ångestladdad, mer deprimerad, tröttare och ångestladdningen gjorde spända muskler hela tiden vilket gav fysisk smärta. Men stark visade jag mig ändå utåt – när jag var utanför hemmets väggar.

Från början tillät jag mig själv att förstå mig själv, varför jag reagerade som jag gjorde. Jag hade förlorat barn – det var normalt att man mådde dåligt och det visade sig på olika sätt för olika människor. Till slut hade jag fått för många ovist formulerade tillrättavisningar av omgivningen – inte lätt att veta för omgivningen hur den skall hantera saker – och tog till mig dem – och allt i mig blev onormalt. Jag tog till mig alla tillrättavisningar, all kritik och allt blev mitt fel, jag var inte bra, jag gjorde bara fel. Det gjorde att isoleringen blev större. Jag började önska att folk inte kom och hälsade på mig alls. Och jag började nog stöta bort den som ofta kom när hon var ledig på förmiddagar. Dvs. jag isolerade mig ännu mer.

Till dig om förlorat barn vill jag säga: Det är olika hur vi reagerar. Du är du, jag är jag. Var inte för stark utan var öppen med att du inte orkar saker och varför inför någon som du känner att du kan lita på. Det som människor säger för att få dig att börja leva igen är välment. De menar oftast väl, men kan inte hitta ett bra sätt att förmedla det på.

Till dig som är nära någon som förlorat barn: Ett ”glatt” leende hos den som förlorat barn betyder inte alltid att den är glad. Det kan lika gärna betyda att den döljer vad den egentligen känner. Att den vet att det har gått en tid nu och den borde börja känna mer glädje. Den försöker vara stark. Var försiktig med ORDEN du väljer. Ord kan bygga upp, hjälpa och lyfta och ge värme, men ord kan även bryta ned, stjälpa och slå omkull och bli kalla/hårda i den andres öron. Väg orden på guldvåg. Men var inte rädd för att finnas kvar (även om du mest märker att du lyssnar). Ett leende och ett skratt kan betyda att personen är glad för en stund, men det betyder inte att den alltid är glad. Men ett leende/ett skratt kan ge skuldkänslor på efterhand, för om man har förlorat barn, borde man vara glad över något då?

Jag skriver allting utifrån mina tankar och mina känslor kring det här behöver inte vara detsamma som andras tankar. Vi tänker olika, vi känner olika. Det är okej.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.