Att få barn efter …

Som jag skrev i föregående inlägg ville ju jag absolut ha ett barn till åtminstone efter Rasmus död. Det blev inte med Rasmus pappa. Men jag träffade min nuvarande man och han visste om min sorg och förlust. Han är äldre än mig och kände sig i och för sig lite osäker på grund av ålder. Idag har vi ändå två barn. De som jag benämner E och M i bloggen. Jag benämner min man som S.

Graviditeten med vår första dotter var en mara rent psykiskt för min del. Jag var oerhört glad över att vara gravid, visste att det var en flicka tidigt och var glad för det då jag kände att jag hade varit ännu räddare om det hade varit en pojke. Jag hade aldrig tanken att ”en olycka inte slår ned två gånger på samma ställe” utan utgick nästan ifrån att den absolut kunde slå ned hos mig igen. Graviditeten började bra, men redan vid 11 veckors graviditet fick jag rejält med blödningar. Jag landade i sängen hysterisk och var helt säker på att det var dags igen för en stor sorg. S kunde inte lugna ned mig, så han ringde akuten och frågade vad han skulle ta sig till. De sa att vi skulle komma in så skulle de kolla. De såg ett liv där inne (E) och kunde inte säga säkert varför det blödde, om det handlade om en tvilling eller något annat – men om det var en tvilling var i så fall allt borta. Jag fortsatte blöda och samtidigt jobbade jag inom hemtjänsten och vågade inte sjukskriva mig, då de inte fått veta där att jag var gravid, så jag fortsatte jobba. Små blödde ett par veckor men bara lite. Till slut började det kännas mer rörelse i magen och det normala ultraljudet gjordes och allt såg ut som det skulle. E föddes normalt den 9e augusti 2001. Alltså lite drygt 3 år efter Rasmus död.

Det första året med E var roligt – men jag kunde knappt släppa henne alls. Jag ammade mer än nio månader. Hon fick inte sova i spjälsängen och jag vet att det går emot föreskrifterna man får angående PSD. men saken är att Rasmus dog inte i min säng. Han dog i sin säng och hade trasslat in sig i påslakanet. När hon fick sova i sin säng för första gången var det därmed med ett lakan på madrassen som var noggrant spänt och fäst så att ingen flik kunde dras upp av hennes rörelse och dessutom absolut INGET PÅSLAKAN. Hon fick ha bara täcke på sig. Då var hon närmare 1 år. Jag var gravid med M redan när hon var kring halvåret gammal eller kanske sju månader. Han föddes den 26e november och var beräknad i början av december så i februari måste jag ha blivit gravid och hon var alltså den 9e februari ett halvår. Snabbt gick det. Inte hundra planerat, jag utgick ifrån att eftersom jag ammade var jag nog ganska skyddad. Jag hade viss oro under denna graviditet också. Funderade på andningslarm men ansåg att det bara skulle förstärka min rädsla än mer. Jag var rädd för att samma sak skulle hända igen. Jag minns att jag kunde gå ut från vår toalett på övervåningen och få en Flashback som visade hur jag tappade E över trappräcket i trappen till vänster. Så min hjärna fantiserade alltså ganska vilt om alla möjliga scenarier som kunde hända. Alla inkluderade risk för barnets död. Det gällde även när M blev född.

Denna oerhörda rädsla har följt med mig i flera år i olika situationer så det har inte alltid handlat om att barnet skulle dö i sängen sovande. Rädslan har handlat om när jag potentiellt inte skulle hinna på plats och ”rädda” barnet, i vatten – när vi fåtalet gånger åkte ut och badade, eller svårt att lita på att S har haft full koll när jag har varit borta. Alltså situationer där jag upplevt att jag inte haft kontroll över situationen vilket egentligen är alla situationer i livet. Ingen kan ha absolut kontroll.

Denna rädsla har gjort både innan jag fick de två sista barnen och efter att jag undvikit att titta för att jag vet att jag hade begränsat barnen från att leka normalt om jag hade tittat. När jag och S var med barnen och badade i någon sjö, så badade jag inte – jag stod och intensivkontrollerade varje millimeter som barnen rörde sig nästan utan att andas. Andades på ytan. Alltid på spänn – beredd att springa. När jag var tvungen att pausa för att det blev för tufft, vände jag mig bort och bad S kontrollera men när jag såg att han stod och pratade med någon – dvs. mest vände på blicken mot den han talade med kort för att återigen titta på barnen – fick han en skopa skäll för att han inte bara tittade på barnen och därmed ställde jag mig och stirrade på barnen igen.

Det är först nu på de sista sex sju åren som jag faktiskt känner att jag kan släppa kontrollen mer och lita på S och andra och kanske till och med lita på mig själv. Men de är äldre nu också vilket gör att det kanske sker automatiskt. De kan hantera större och svårare situationer bättre nu. Även om jag inte litade på S så litade jag nog ännu mindre på mig själv. Jag hade ju inte lyckats kontrollera situationen så pass att Rasmus levde. Så livet går framåt. Allting lättare successivt. Det blir lättare att leva. Med tålamod och tid ger det med sig och man har minnet med sig och sorgen finns där men tar inte samma stora plats.

 

 

 

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.