Andras inflytande

När det gäller sorg är det oerhört viktigt att det finns människor i ens liv som orkar vara där även om man stöter bort dem, som orkar återkomma trots att det till det yttre inte händer något. Jag hade ett antal människor runt omkring mig och till slut efter en lång tid kunde jag använda alla mina erfarenheter av min omgivning till att vända på det. Det fanns människor som inte kunde förstå hur jag fungerade alls, som kom med kommentarer som att – det är bara att glömma och gå vidare, jag förstår hur du känner – men du har fyra andra barn och du måste ta hand om dem och vara glad över dem, jag förstår precis hur du känner, du måste rycka upp dig, du måste äta, du måste tänka positivt.

Majoriteten av mitt nätverk såg det yttre – mitt icke-agerande, min apati, den ostädade lägenheten, men de grävde inte vidare i det och det var nog mer för att de inte var kompetenta för det bara – inte något de kunde göra så mycket åt. Vad de inte förstod var att jag hade låst in alla känslor inklusive de positiva goda varma kärlekskänslorna jag egentligen kände till mina barn och pappan till dem av rädsla för att de jag verkligen älskar, de kan försvinna. Hotet var att de kunde dö. Mina inre känslor av skuld och skam var det ingen eller möjligen en som förstod att jag hade. För jag agerade ju som att jag helt enkelt inte gjorde vad jag som förälder borde göra och som människa borde göra för mig själv utan att säga ett knyst om att jag hade skuld, att jag hade skam, att jag såg mig själv som den skyldige till allt och för varje fel jag gjorde så ökade skulden, det dåliga samvetet utan att jag kunde säga något till någon om det. Meningen från omvärldens sida kan jag se i dag var att sparka igång mig, men jag tog det som anklagelser vilket gjorde skulden/skammen större och förlamade mig än mer.

Alla dessa klichéer:

– Jag förstår precis hur du känner – nej du förstod inte hur jag kände om du inte har upplevt det och även om du har upplevt det så är jag just jag och du är just du och vi fungerar inte på samma sätt – alla människor fungerar olika.

– Du måste rycka upp dig, du har fyra andra barn: Ja jag visste att jag hade fyra andra barn, men det gav inte mig min son tillbaka. Jag hade förlorat ett barn som jag älskar lika högt som de andra fyra barnen. Denna kommentar fyllde bara på min skuld för att jag inte var stark nog och mitt dåliga samvete för att jag inte är en bra mor nog.

– Du måste äta, jag kunde inte äta för att jag inte fann någon glädje i livet, hade ingen matlust. Straffade kanske mig själv. Ett barn som jag älskade var borta och jag önskade att det var jag som var borta istället. Men visste att jag hade just dessa fyra andra barn som behövde mig och kunde intellektuellt förstå att det skulle bli bättre med tiden.

– Du måste tänka positivt, jo – visst men hur tänker man positivt när man precis förlorat något av det mest älskade man har i livet, sitt eget barn? Kan du visa mig vägen med mer än de orden du som aldrig har förlorat barn?

– Du måste glömma och gå vidare, säg mig skulle du glömma ditt barn om det dog? Skulle du glömma smärtan som hålrummet i hjärtat efter ditt barn ger på grund av din kärlek till ditt barn? Om så, hur då? Ville du ens glömma om du hade förlorat ditt barn? Glömma ditt eget barn? Jag har inte glömt något av mina barn, alla som lever kommer jag ihåg – även om jag inte var den perfekta mamman och inte alltid haft dem hos mig här hemma. Jag vill aldrig glömma. Men jag vill leva och älska alla barnen, inklusive honom.

Det här är bara några små saker som poppar ur människors munnar. De säger det inte av elakhet. De tänker sig inte för. Det är svårt att bemöta en människa i så stor sorg och som kan befinna sig i chocktillstånd. Men orden sätter spår och väcker i värsta fall upp känslor som gör att man inte orkar med att göra det som orden ämnar att uppmuntra till – gå igenom sorgen och fortsätta leva.

Livet efter att ha förlorat ett barn blir sig aldrig riktigt likt och i början upplevs ingenting som normalt, det finns inget normalt i att förlora sitt barn. Med tiden lär man sig leva och låta sorgen finnas med men mer i bakgrunden, som en diamant man plockar fram och tittar på ibland. Något värdefullt och älskat. Min sorg och det lidande den har fört med sig speciellt det första året – är tecknet på den kärlek jag känner för Rasmus och som jag alltid har känt för alla mina barn oavsett vi har varit tillsammans eller åtskiljda. Om jag bara hade rest mig upp efter hans död och inte känt smärtan och saknaden – vad hade det varit tecken på? Jag vet inte?

Att tänka på när man möter en förälder som har förlorat barn är att finnas där, bara lyssna, erbjuda sig att hjälpa till med det man ser att föräldern har svårt att orka och försöka få med föräldern i aktiviteter av olika slag. Sluta inte fråga även om föräldern svarar nej. Till sist kommer det och föräldern är redo. Ha stort tålamod, medkänsla, värme, empati. Stanna kvar och återkom. Visa respekt. Döm inte, anklaga inte det försvårar processen.

ORD: Ord kan skada och förgöra. De kan trösta och bygga upp. Innan du talar – sätt dig in i förälderns situation och fundera på hur du skulle bli bemött. Om du inte har något gott att säga, så var bara där och lyssna, krama, håll om. Bara finns. Innan du uttalar ord, tänk efter om det finns en minimal risk att det kan tolkas som anklagelse. Det är vanligt att föräldrar som förlorat barn upplever skuld och skam utan att säga det. De blir därför känsligare för sådant som kan tolkas som en anklagelse och om de tolkar in anklagelse drar de sig bort ofta bort ifrån dig och fastnar i den skulden och skammen. I första hand – alltså – lyssna – stanna – – håll om/krama om föräldern godkänner det – var varm – visa medkänsla – erbjud hjälp – empati – stort, stort tålamod.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.