Den stora tomheten

Rasmus 29/4-1998

På eftermiddagen/kvällen den 29:e april kom vi återigen ”hem” – det kändes inte som hem – lägenheten kändes främmande – det fattades något, det var tomt – förutom hundarnas glada beteende när vi kom.

Tomhet. Ingenting. Intetvarande. Vakum. Pappan tog tag i att barnen skulle äta middag. Vi hade tidigare pratat med korttidshemmet och äldsta sonen fick vara kvar där till vi kände oss redo för att ta hem honom. Jag satte mig vid vår dator, sökte på det enda de hade sagt att de misstänkte: Plötslig spädbarnsdöd och hittade FFPSD (som det hette då – Föräldraföreningen Plötslig Spädbarnsdöd – idag Spädbarnsfonden).

Jag hittade en sida där man kunde skriva in minnessida åt honom och skrev en dikt. Jag stängde allt runtomkring utanför. Jag hörde allt som hände som i en dimma. Jag hade sådan ångest att jag inte klarade av att ta hand om barnen, så jag är tacksam för att pappan var tillräckligt stark. Jag satt vid datorn och vågade inte gå därifrån för jag visste att jag skulle gå in i vårt sovrum till spjälsängen och återuppleva det skeende som varit på morgonen. Jag ville inte. Ändå bröts allt fokus titt som tätt och jag kunde se allting utifrån. Jag skrev ned allt i ett dokument för att jag visste att om jag väntade skulle minnet förändras. Medan jag skrev kunde jag vara kvar i situationen.

Men så fort jag reste mig från datorn och försökte finnas där för de övriga i familjen fick jag så kraftig ångest att jag inte kunde hantera den, kroppen höll på att gå i bitar. Jag kan omöjligt beskriva känslorna i kroppen. Det går inte. Men någon hade lika gärna kunnat stå och hacka med en kniv om och om igen i mig. Det hade gjort mindre ont. Jag återupplevde morgonen om och om igen och jag kunde inte prata med pappan om det. Jag gick in i en kokong och lät filmen spelas.

Kvällen kom och pappan såg till att barnen kom isäng. Då kom den verkliga tystnaden. Pappan frågade om jag inte ville se en film med honom. Jag blev bara arg. Det var inte hans fel. Det var hans försök att bryta isen, men han lyckades inte. Jag hade ingenting kvar. Jag hade de andra barnen och visste att jag måste leva, ta mig igenom för deras skull. Men jag hade ingen kraft, ingen energi, ingen livsgnista längre. Jag hade inlett det som skulle bli min vardag. Jag skall försöka beskriva den lite i ett annat inlägg.

Den här kvällen klarade jag inte av att sitta hemma. Jag flydde till barnvaktsfamiljen och till deras granne, Annika. Jag satt tyst till största delen, om jag minns rätt. Jag märker medan jag skriver att jag inte har klara tydliga minnen längre, men livet var overkligheten. Att greppa att Rasmus aldrig mer skulle vara hemma, aldrig mer skulle amma, skrika, kravla omkring i sängen vilket han alltid gjorde alldeles för mycket, aldrig mer vara, andas och växa upp, det var overkligheten själv.

Sent på kvällen gick jag ändå hem och vi bestämde oss för att vi måste försöka sova. Pappan lade armen över mina bröst och jag skrek rakt ut. Brösten var mjölksprängda efter ett dygn utan att Rasmus hade ätit och jag ville bara resa mig upp, luta mig över spjälsängen och ta upp Rasmus och mardrömmen skulle ta slut. Men det var ingen mardröm. Det var verklighet.

Känslomässigt kan jag idag inse att jag tog avstånd ifrån alla levande runt omkring mig. Kommer att skriva mer om detta i ett annat inlägg. Allt och alla var en dimma. Varför var jag kvar, när Rasmus inte var kvar? >>Det var ett straff, och jag förtjänade bara att bestraffas ännu mer. Inget kunde ändå aldrig bli värre, aldrig någonsin mer.<<

(Strafftanken har jag inte längre kvar).

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.