Overkligheten

Jag har tidigare skrivit om morgonen då jag hittade Rasmus död i sin spjälsäng. Jag fortsatte med en sida om hur ambulansmännen kom och hämtade honom och vårt möte med vår son, som nu bara var ett tomt skal av något som liknade vår son, men *han* fanns inte kvar. Mötet med läkare och kurator. Jag tänkte nu försöka ta er med vidare genom denna livshistoria om sorgen efter ett barn. Jag tar med er tillbaka ut från sjukhuset och hem till oss. Vi kom hem, jag vet att jag kände mig helt tom, som om någon hade tagit bort mitt hjärta men ett slags surrugathjärta tickade vidare höll mig vid liv.

Vi kommer in där hemma och inser att våra två hundar inte kommer och möter oss. Jag hade glömt att jag stängde ut dem på balkongen när jag skulle öppna för ambulansmännen. Så de befann sig mitt i iskalla vintern (även om det var i slutet av april var det kallt) ute på balkongen sedan ett antal timmar och jag kommer inte ihåg egentligen hur lång tid det var. Vi släppte in hundarna, och Rasmus pappa tog ut dem på en liten runda. Jag försökte få tag på mamma, men det gick inte. Jag ringde familjeförskolan vi hade haft kontakt med tidigare och lämnade ett meddelande, sade inte vad det gällde tror jag, men att de skulle ringa oss.

Vi tog oss så snart vi kunde iväg till barnvakten för att berätta vad som hänt och hämta barnen. Vi visste inte hur vi skulle göra med vår yngsta dotter (Je) än, men de två pojkarna (Ji och P) som inte var så mycket äldre skulle få hälsa på sin lillebror. Den äldsta sonen befann sig på korttidshem och skulle egentligen komma hem denna dag. Jag minns hur vi gick mot porten där barnvakten bodde, hur vi såg barnvaktens granne genom fönstret – A. Jag minns att jag inte för min vildaste fantasi kunde komma på hur jag skulle tala om den hemska sanningen. Hur säger man att ”Min son är död?” och besparar dem på bästa sätt?

Jag var rädd, för att säga att han var död, rädd för hur vännerna skulle ta det, rädd för att de skulle bekräfta hur ”skyldig jag var”. Jag kände en enorm skuld över Rasmus död, bl.a. p.g.a. rökningen – att jag aldrig hade lyckats sluta röka. Vi plingade på dörren och barnvakten öppnade.

Hans fru stod vid spisen i köket och A satt vid köksbordet och jag kunde höra barnen leka obekymrat. Vi var så tysta vi kunde, för att inte störa barnleken. A tittade mig rakt i ögonen när jag kom till köksdörren, jag tittade ned och skakade på huvudet och mumlade kanske fram ett ”nej”. Barnvaktens fru började prata om hur det finns en mening med allt. Jag var bedövad, kände ingenting, mer än ångesten, klumpen i magen, bröstkorgen, huvudet kändes som stålull. Jag lyckades återge vad som hade hänt och vad doktorn hade sagt. Vi frågade om de kunde vara barnvakt åt ”Je” medan vi tog med pojkarna för att de skulle få säga hejdå till Rasmus. Det gick naturligtvis bra.

Jag minns ingenting av vad vi sa i bilen på väg till sjukhuset. Jag minns inte om barnen levde om och busade eller om de höll sig lugna i bilen. Det är suddigt än idag. Jag höll ihop med ett sammanbitet fokuserat lugn. Jag var i chock, men lät den inte styra kroppen. Maskinläge, kan man beskriva det som. Vi kom fram till sjukhuset och gick och sade till att vi ville komma in på Rasmus rum. Vi fick veta att polisen hade varit där, så gör de alltid när det gäller dödsfall i hemmet. Det som sades var att man ansåg att Rasmus såg ut att ha blivit väl omhändertagen, inga misstankar om någonting. Det var skönt att de sade det.

De berättade även att personal från barnkliniken hade varit där och tagit fotavtryck på Rasmus fötter, att det inte gick att klippa en hårlock, då han inte hade någon lock att klippa (för kort hår) och att de skulle göra gipsfötter i dubbel uppsättning. Att de skulle komma ned med gipsfötterna. De berättade även att sjukhusfotografen skulle ta bilder av Rasmus. Sedan blev vi visade in på rummet till Rasmus igen.  P fick sätta sig i en fåtölj där inne på rummet och ville hålla sin lillebror i famnen för både den första och den sista gången.

”Andas inte Rasmus mer?”

”Nej, Rasmus andas inte.”

”Har hans hjärta slutat slå?”

”Ja.”

”Var är Rasmus nu?” P satt med lillebror i famnen men visste att Rasmus fanns inte i den kroppen längre. Jag (som hade svarat på frågorna hittills) tittade på pappan och mimade ”får jag säga himlen?” och han nickade.

”Jag tror att han är i himlen nu, jag tror att alla som dör kommer till himlen och så finns det någon som tar hand om dem där.”

”Okej” sa P och puttade Rasmus mot mig och jag tog emot honom. P lämnade stolen. Jag frågade Ji om han också ville hålla men han började springa omkring i rummet och verkade allmänt stressad. Pappan och jag bestämde oss för att ta med barnen på en fika och sedan återkomma. Så vi gick och fikade på sjukhusets cafeteria.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.