Pappa <3 och våren 2015

Våren 2015 var en vår jag aldrig kommer att glömma på många sätt. Sorg, smärta, stress, glädje, studier, familj, begravning, bouppteckning, tömma lägenhet efter min far. Det var en otroligt kort sammanfattning.

Min pappa och mamma skildes när jag var 15 … fyllde 16 samma år. Sedan tog det inte så lång tid innan vi flyttade 60 mil i från den stad min och min brors far bodde. Historien kan göras lång, men jag går inte in på en alltför lång historia. Pappa och jag fick åter kontakt när jag närmade mig 19. Vi pratade ut om det som hade varit och sedan var det bra för oss båda. Pappa började intressera sig för High Chaparall och shower som spelades där på hans semestertid. Han spelade pastor ett antal år och han hade även någon till roll i showen. Pappa var alltså ganska konstnärligt lagd.

I början av mars fick jag ett telefonsamtal från dolt nummer. Kände på mig att något var lite annorlunda. Det brukar inte ofta ringa från dolt nummer till mig. Det var pappas läkare som ringde för att informera om att han låg inna för att han hade ramlat ihop i lägenheten och det hade tagit en hel dag för honom att komma åt sin telefon. Han låg på sjukhuset i tre veckor. Han hade KOL, diabetes och psoriasis och de visste inte riktigt vad som orsakade hans försämring. Den sista veckan hade han mått bättre och jag hade pratat med honom några dagar innan det ringde på kvällen den 24/3. Jag fick informationen att han hade förflyttats till IVA och att jag kunde höra av mig dit om jag undrade något. Jag avvaktade och gick och lade mig och sov efter en stund. Vaknade mitt i natten av mig själv och såg då att jag hade ett missat samtal ifrån ett nummer jag inte kände igen. Jag ringde upp numret och det visade sig vara IVA i hans hemstad. Jag fick prata med läkaren som satt vak. Hon berättade att han var medvetslös och att han inte hade många livstecken. Han hölls vid liv. Men hade inget liv. Jag lyssnade på vad hon berättade, bland annat att han var orolig för mig, men att hon hade suttit med honom och han hade blivit lugnare. Jag bad henne ringa när pappa inte fanns kvar i sin kropp längre, dvs. när han var död oavsett tid. Det ringde inom 10 minuter. Min pappa dog alltså den 25/3 kl. 3.17.

Jag studerar heltid på en annan ort än där jag bor och pendlar. Utöver det har jag familj. Utöver det kan man inte släppa studierna efter föreläsningar, det är en del inläsning att göra och vi hade praktiskt arbete också. Tiden från pappas död fram till terminslutet innebar en återhämtningsnivå på 0 för mig. Jag hade ingen återhämtning. Det var en första resa till hans lägenhet som måste göras för att inhämta alla viktiga papper, hans personliga tillhörigheter måste hämtas på sjukhuset, telefonsamtal som skulle ringas, det var begravningsbyrå som skulle kontaktas, jurist för bouppteckningen. Hans lägenhet måste tömmas och vi måste ju gå igenom alla saker, sälja sådant som skulle säljas. Hans boendestad ligger 40 mil från vår egen. Under tiden som allt detta skedde var jag förstås tvungen att försöka hålla mig i fas med studierna och klara det praktiska arbetet som bedömdes av handledare.

På efterhand vet jag inte riktigt hur jag lyckades hålla ut. Den sista veckan innan terminen slutade var jag helt slut i kroppen och hjärnan började smått strejka. Men jag lyckades. Man kan klara mycket om man måste och om man är motiverad kan man fortsätta hålla sig i fas med det egna livet. Inser jag nu.

När jag skriver detta och tänker på det jag upplevde i sorgen efter Rasmus död finns oerhört stora skillnader. Det går inte att jämföra ens fars död, med ens egen barns död. Det finns ingenting värre än förlusten av ett barn. Det var nog också vetskapen om det som gjorde att jag höll. Jag säger inte att det inte har fått konsekvenser för mitt mående. Men det är självklart att all den press och stress jag levde under då påverkade mitt mående. Jag har varit trött och slut. Men under sommaren har jag ändå haft viss återhämtning. Jag mår trots allt ganska bra i dag.

Min pappa var en skojfrisk och bestämd person. Väldigt envis. Jag träffade hans läkare när jag var på sjukhuset för att hämta hans tillhörigheter. Hon konstaterade efter samtalet med mig att hon visste var min beslutsamhet kom ifrån, nämligen pappa! *ler lite*

Min pappa sa varje samtal vi hade under hans tid på sjukhuset: ”Jag vet … jag vet … att du klarar dig bra gumman! Du har skinn på näsan! Lova att du inte slutar med dina studier, se till att bli klar!” – ”Ja pappa, jag lovar!” sa jag. Jag säger det nu med: ”Pappa, där du är, jag lovar att ta mig till examen och vidare!”

*************************

Uppdaterat i april 2019:
Pappa! Om det är som jag tror, att det finns en Gud, och som jag vill tro att ni som gick före oss som är kvar vet hur det är här hos oss, så vet du redan att jag tog mig igenom  alla studier och tog min examen i januari 2017. Att jag jobbade som ptp-psykolog under 2017 till 6/3-18 då jag fick mitt bevis om legitimation som psykolog och att jag idag jobbar heltid på en hälsocentral nära mig. I did it! När det var svårt och tufft efter din död, tänkte jag på det löfte jag hade gett dig och fortsatte andas och studera. Jag är glad att jag inte följde känslan den där terminen då du dog. För då hade jag nog inte varit där jag är idag. Jag är så tacksam att det var du som var min pappa! 

<3 See ya later alligator! <3