En annan typ av sorg

Det finns en annan slags sorg en den man känner när man förlorar ett barn, förälder eller vän. Det finns en sorg som har med val att göra. Där valet man gjorde kanske för den tiden var det enda möjliga av olika orsaker, eller ett felval. Då sörjer man det val man har gjort och konsekvenserna av det valet. Det finns andra faktorer som inte hade hänt om man inte hade gjort det valet, vilket man inte ångrar och här blir det svårare. För de står emot varandra, dessa fenomen.

När jag precis började återkomma till ”livet” efter Rasmus död, valde jag att flytta ett större antal mil ifrån den stad jag då bodde i. Jag valde det eftersom jag träffade min nuvarande man och han kunde av olika orsaker inte alls flytta. Detta val innebar för mig att fatta ett beslut angående de barn jag hade tillsammans med Rasmus pappa. Ett beslut som har på ett speciellt sätt varit en stor sorg i mitt liv. Mina barn tillsammans med Rasmus pappa fick bo kvar hos sin pappa. Jag hade antagligen inte gjort annorlunda idag om omständigheterna hade varit desamma – dvs. att jag hade mått som jag gjorde då. Men sorgen finns där likväl. Sedan 2000 har jag inte haft mina barn boende hos mig. Det var alltid en sorg och en saknad och med dagens kunskaper jag har kan jag förstå att jag absolut inte mådde bättre av det. Sorgen bestod i och består i att jag svek dessa 4 barn, jag lämnade dem och vilka konsekvenser det skulle få för dem visste jag inte då och kanske vet jag inte tillfullo än. Jag älskar dessa barn! Jag älskade dem då! Jag älskar dem nu! Jag kommer alltid att älska dem. Kanske var det just därför jag gjorde det valet. Om jag hade fått välja om hade jag möjligen stridit hårdare för att jag skulle kunna bo kvar och att min nuvarande man hade fått flytta (eller valt att inte göra det). Men jag gjorde inte det valet då och nu är det för sent.

Varje lov barnen hade från skolan kom de till mig. Det var trångt och ”high life”, men det var de bästa tiderna på året, när vi knappt fick plats i lägenheten vi bodde i. När barnen sedan åkte hem till sin pappa igen blev tystnaden påtaglig och sorgkänslorna blev lika starka som när Rasmus dog. Det tog någon vecka eller ett par att återkomma till det någorlunda normala mående. Under den tiden var jag också sjukskriven. Jag hade diagnosen (fibromyalgi eller) kroniskt somatoformt smärtsyndrom. Diagnosen finns kvar, men jag lider inte av dess effekter på samma sätt längre.

Det är lätt att se ned på en mamma som lämnar sina barn så att de får bo helt hos den andra föräldern. Men den som dömer ska veta att den domen troligen inte är värre än den dom mamman lägger på sig själv. Jag har levt det och någon annan kanske hade reagerat på andra sätt än jag har gjort. Men för mig har det tagit tid … lång tid att förlåta mig själv.

Jag ångrar inte att jag träffade min nuvarande man och fick två helt underbara barn till tillsammans med honom. Det kommer jag aldrig att göra. Men jag ångrar att mina första underbara barn blev drabbade i högre grad av min sorg, än de två sista. Men jag gjorde det bästa jag kunde i den situation jag befann mig i med de omständigheter jag levde under just då.

Jag valde som jag valde mycket tack vare att jag älskade dem.