Tufft år

Detta år, år 2020 har varit ett år som väckt många svårare minnen till liv, flashbacks tillbaka i tiden särskilt till åren 1998-1999. Så många år har gått sedan min son Rasmus dog. Så många år har gått sedan jag ständigt återupplevde den där hemska morgonen och dagen då jag hittade Rasmus död. Jag får inte flashbacks på riktigt samma sätt nu. Men i och med Covid-19 i våras fick jag tillbaka känslan i kroppen och smärtan. Sedan kom sommaren och mitt yngsta barnbarn föddes för tidigt. Det har inte varit helt riskfritt med detta barnbarn.

Men i april hade jag varit hemma sjuk i en månad när jag till sist bekräftades ha Covid-19 genom PCR-test. 2 veckor efter detta datum var min Rasmus’ änglevingedag. Även om jag redan hade varit sjuk en månad och även under den tiden haft en liten rädsla för att det närmade sig detta datum, så förstärktes nu den rädslan. Tänk om det var ”min tur att gå” den 29/4-20. Istället testades jag negativ och fick besked om detta det datumet. Men rädslan satt som smäck. Just då för en kortare period kunde drömmarna som skildrar morgonen då han dog, den dagen, komma. Jag visste – ’det är bara drömmar, det är ingen fara, min hjärna processar och minns och bearbetar’. Men det fanns där. Det passerade. Sedan föddes barnbarnet på min namnsdag, 2 dagar innan min 50-årsdag. Han föddes 7,5 vecka för tidigt och vägde runt 4200 g (skulle ha vägt ca 1900 g om inte för all vätskeansamling i hans lilla kropp. Han är fortfarande inte helt återställd så här tre månader efter sin födelse.

Inför att han skulle födas, när jag gick på semester och hade mina två barnbarn mycket, hade jag mycket ångest och oro/rädsla att min dotter skulle behöva gå igenom samma sak som jag. Att förlora sitt barn och jag förlora ett barnbarn, men främst att hon skulle förlora ett barn. Han hade mycket vätska i sin lilla kropp och mellan huvudets hud och kranium, samt i bröstkorgen som inte skulle vara där. Detta såg man via UL samt att dottern hade mycket fostervatten. Detta gav ökad oro och ångest vilket ger spänning/stresspåslag som leder till smärta om det håller i sig för länge för min del. Så jag har en höst med mycket smärta i kroppen. Det är inte skönt alls. Försöker promenera till och från jobbet och tänja lite där det smärtar mest och försöker avlasta mig själv. Försöker behålla eller snarare återuppta återhämtande aktiviteter som jag släppte i samband med Covid-19. Men jag känner att jag inte är helt återställd och att 2020 har varit ett väldigt tufft år. Acceptans för det som inte går att förändra och jag försöker att göra förändringar i det som jag kan påverka och kontrollera. Jag har gjort det förr och kommer att lyckas igen.

Dock vet jag att framåt i tiden blir detta ett år som också läggs till det konto av upplevelser som gör att jag inser att jag också är stark inom mig. Ett konto av erfarenheter som går att skapa möjligheter av. Jag behöver bara komma igenom de utmattande symptomen. Smärtan som jag får acceptera att den finns men samtidigt så viktigt ändå för mig att inte låta den ta över och styra mitt liv.

Ångesten och smärtan får känneteckna den Kärleken en mor har till ett barn som gott före <3

Jag vet hur jag ska göra … men det är att ta sig igenom och göra … som kan blir krångligt.

Men ett steg i taget … en dag i taget … <3